En armviftande ungdjäv.., parvel menar hon förstås, rycker åt sig justitieminister Gerds sånghäfte och behåller det krampaktigt. Otur för statsrådet som inte kan en textrad utantill där hon skyltar bland kändisarna på Allsång på Skansen.

Gerds redan bottenfrusna relation till medierna tinar inte direkt av att tv-kamerorna zoomar in hennes misslyckade ansträngningar att verka folklig.

Vad Thomas Bodström egentligen har emot Laila Freivalds får man inte veta i hans roman Rymmaren (Norstedts 2008). Men nog verkar bokens Gerd ha lånat åtskilliga personlighetsdrag av Bodströms före­trädare på posten.

När försvarsministern under regeringslunchen trycker in en halv pannkaka i gapet är det definitivt inte Sten Tolgfors man ser framför sig. Däremot kan Bodströms romanfigur Christian, länskriminalpolisens chef som avancerar till generaldirektör för kriminalvården, mycket väl ha Lars Nylén som förebild.

Nylén är ju inte bara gd för kriminalvården utan har också ett förflutet som chef för Rikskriminal-polisen.­

­

Thomas Bodström har helt säkert ett politiskt syfte med sin kompakta svartmålning av den svenska rättsapparaten. Och visst ligger en del av skulden hos Beatrice Ask för att de rättsvårdande myndigheterna fortfarande befinner sig i kris. Så sent som igår varnade Svea hovrätts president för att rege-ringens ensidiga polissatsning har lett till en ohållbar arbets­situation för domstolarna med sämre kvalitet på ­domarna som följd.

Regeringen måste skjuta till mer pengar till rättsvården, inklusive domstolarna.

Bodström vet förstås att han själv kunde ha uträttat mycket mer under sina sex år som justitieminister. Därför är hans roman också en försvarsskrift. Det bör man ha i minnet när Bodströms poliser myglar med förundersökningar för att lura domare och nämndemän att fälla misstänkta när bevisningen inte räcker till. Liksom när man får läsa att Lagrådets jurister är senila. Ja, säkert har det smärtat Bodström att han åtskilliga gånger fick bakläxa av de höga juristerna när han försökte få igenom hafsigt hopkomna lagförslag.

Bodströms advokatkolleger får sin släng av sleven när advokat Douglas Malm syltar in sig i den undre världen. För att inte tala om maffiamordet på Österåkeranstalten, och den uppmjukning av ryggraden hos justitiedepartementets politiska ledning som det fallet för med sig. Man undrar onekligen hur vanligt det är att kriminalpolisen stolpar upp på departementet för att få direkta anvisningar av regeringen i brottsutredningar. Kanske har justitieministern också ett ord med i laget vad gäller domstolarnas dömande i uppmärksammade brottmålsrättegångar? Sådant har hänt förr.

Som vanligt slår alltså Thomas Bodström vilt åt alla håll. Underhållningsvärdet är stort, men man frågar sig vad det betyder för folks förtroende för rätts­väsendet när författaren är en nyligen avgången justitieminister.

Hur det går för Gerd? Hon håller tummarna för att den borgerliga regeringen, som hon ingår i, för-lorar valet. Då slipper hon nesan att ensam behöva lämna sin ministerpost.

Gerd gillar att spela högt, och därför tackar hon också nej till statsministerns erbjudande om att bli landshövding, alternativt generaldirektör för en liten myndighet. Mer avslöjar jag inte.