Den 1 juli i år skärptes straffen för grova våldsbrott, som misshandel, rån och våldtäkt. Efter decennier av rättspolitik där fokus legat på omsorg om förövare snarare än hänsyn till offer och omgivning har Alliansen lyckats vända utvecklingen. Inte bara står straffen nu i bättre proportion till de skador som brotten åsamkar. Poliskåren har biffats upp, åklagarväsendet har förstärkts.

Trots att exempelvis straffskärpningarna har legat helt i linje med det allmänna rättsmedvetandet har reformerna varit omstridda. Kritiken har oftast handlat om att åtgärderna varit för få och för tandlösa, vilket kan kännas märkligt att höra från den förre justitieministern Thomas Bodström. Det är ju hans gamla misslyckanden som regeringen varit nödsakad att strama upp.

Bodström har en förmåga att framstå som en garant för hårda tag i kampen mot buset, trots att framgångarna har varit blygsamma under hans fögderi. Alliansens justitieminister Beatrice Ask har motsatt problem. Hon framstår som betydligt mindre stram än sin politik. Och då är ändå politiken knappast överdrivet kärv.

Ask har dock fördelen att representera en koalition där det råder samsyn om inriktningen.

Bodström, däremot, ska försöka förena Miljöpartiets och Vänsterpartiets verklighetsfrånvända kriminalsyn med sin egen något nyktrare. Därför finns inte heller någon rödgrön gemensam rättspolitisk uppgörelse att tala om.

Helt nyss damp Bodström åter ned i landet efter sin sejour i USA, varifrån han har deltagit i valrörelsen via Facebook. Han ämnar förvisso återvända till USA och bo där ett halvår (även om De rödgröna vinner, han blir utsedd till justitieminister och ”någon annan” får vikariera) men igår tog han sig tid att möta väljare vid Sergels torg, i en utfrågning arrangerad av Expressen.

Även nu – trots Facebook, frånvaro och trots frågor om drogtest – lyckades Bodström med illusionen. Att valmanifestet bara innehöll några rader om brottsbekämpningen var inget att oroa sig för. Att till exempel V vill återinföra halvtidsfrigivning och slopa livstidsstraff besvarades bara med ”Så tycker inte jag”, precis som om problemet därmed vore löst. Allt rann av honom.

Det är förstås enklare att ta saken med en klackspark om man redan har bokat in USA-resan och tänker låta ”någon annan” göra jobbet, om det nu blir något. Men det låter inte som om han tror på seger själv, ens. Lika bra.