Nyligen hoppade en av de mest intressanta bloggarna, Erik Laakso, av S-nätverket Netroots och deklarerade att han åter var ”fri och oberoende”. Partiets omvårdnad om nätverket hade blivit lite väl selektiv och Laakso, som inte räds att kritisera de sina, noterade en viss särbehandling. Jag gör mig inga illusioner om att Moderaterna skulle vara annorlunda. Även på den borgerliga sidan hyllas och belönas slätstruken trohet medan bångstyriga element hålls kort.

I den här valrörelsen gör sociala medier sitt slutgiltiga och breda intåg i det politiska spelet, sägs det ibland. Den vanliga vinkeln då de etablerade nyhetsmedierna behandlar detta är att oroat problematisera saken.

Således blev jag nyligen tillfrågad om jag ville medverka i ett tv-inslag med tesen att bloggosfären förråar det politiska samtalet. Jag avböjde. Visst kan man hitta råa tongångar, men några slumpvis utvalda ohövligheter är inte representativa för internet. Att det finns folk som är fula i mun är inte detsamma som att de blir lyssnade på. Det intressanta är vad som blir läst. Och det är sällan de grövsta texterna.

Om man ska problematisera någon aspekt av de sociala mediernas breda intåg i valrörelsen är det snarare en tendens till sänkt kvalitet. I FRA-debatten skapades uttrycket bloggbävning, en teknik som nyttjade befintliga sökmotorer. Genom att länka till alla som skrev om FRA togs de olika bloggportalerna över av ämnet.

Den systematiseringen är idag vardag. Länkandet är ofta urskillningslöst. Det enda kriteriet verkar vara att man håller på samma lag i valrörelsen. Syftet är inte så mycket att uttrycka sig eller göra en intressant analys, som att driva kampanj åt sitt gäng.

Partierna driver glatt på utvecklingen. De vill ju göra som Obama. Så de rekommenderar och uppmuntrar sina företrädare att börja blogga och twittra. Nätet är översållat med politikerbloggar som startats helt utan lust eller nyfikenhet. Lokalpolitiker krystar fram bloggposter eftersom någon i partiet har sagt åt dem att kommunicera med medborgarna.

När jag ser Moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson twittra om att han är på ännu ett ”spännande” seminarium om sociala medier överväger jag att stänga av mitt twitterkonto. När jag nås av nyheten att Socialdemokraterna upplåtit sin kursgård Bommersvik till just Netroots undrar jag om det finns en nätmotsvarighet till klisterlappen ”Ingen reklam tack”.

Det finns i och för sig en begriplig anledning till att partierna intar en något kontrollerande hållning till de sociala medierna. Det förklarar sannerligen inte styvmoderlighet gentemot uppenbart intressanta debattörer som nämnde Erik Laakso, men generellt är bångstyrighet naturligtvis en potentiell fara.

Skvallriga reportrar och kampanjande bloggar kommer att göra allt de kan i valrörelsen för att gräva fram enstaka dumheter och utbrott som ingen annars hade läst. Om och om igen kommer en argsint partimedlem i Klippan eller en frispråkig suppleant i Sunne att göras till representant för ett helt parti. Om och om igen kommer partierna att tvingas ta avstånd från perifera personer de knappt visste fanns, från mossan i de välansade mattorna av ”gräsrötter”.

De sociala medierna går från pratglad ankdamm till brett massmedium. Det har såklart även goda sidor, men det innebär oundvikligen att vi går från det initierade och spretiga till något bredare och plattare.

Förhoppningsvis avtar det mot slutet av september, ty det är olidligt tråkigt.