Det behövs en regeringsombildning, skrev riksdagsledamoten Fredrick Federley (C) på sin blogg igår. Moderaterna uppmanades dela med sig av sina poster till Alliansens småpartier och snart nog fick Federley lägga ut texten i flera medier om vilka ministerposter han hade i åtanke. FP fick justitieministerposten och Centern tilldelades inte helt oväntat portföljen för arbetsmarknadspolitik.

Så långt inga konstigheter. Ett utspel följs upp av medier och tyckare. Men...

Federleys utspel visade sig vara en bluff, avsedd att visa de sociala mediernas genomslagskraft för folk som brukar avfärda sådana ”nymodigheter”. Några timmar senare publicerades ytterligare en bloggpost som förklarade att utspelet inte var på allvar, att han inte ville flytta på Beatrice Ask och Sven Otto Littorin samt att ministrarnas pressekreterare hade förvarnats om tilltaget.

Federley har helt rätt i att det finns gott om trist och slentrianmässig skepticism till exempelvis bloggar och mikrobloggar. Men frågan är om detta var rätt sätt att påpeka det? För egentligen. Hur skiljer sig utspelet från om Federley hade skrivit en debattartikel – annat än att han kunde göra det genast, utan en debattredaktörs bifall? Det var trots allt för att han är riksdagsledamot som utspelet följdes upp – inte för att det gjordes på en blogg.

Fortfarande är bloggbävningarna bästa exemplet på de sociala mediernas genomslagskraft. Och förresten gäller det gamla rådet om att inte ropa varg lika mycket för bävningar i grupp som för utspel på politikers bloggar.