Stjärnorna på slottet skäller och gormar på varandra. Att spela upp oenighet verkar vara tv-succéns grundidé. Det är motsatsen till de rödgröna som siktar mot stjärnorna genom att spela eniga – trots att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet verkligen har mycket att gräla om.
Att döma av opinionsläget kan de rödgröna bli en väljarsuccé hösten 2010. Men vad händer sedan? Det kan bli läge att spela in Stjärnorna på Rosenbad.
På grundläggande politiska områden har de tre rödgröna partierna helt olika grundsyn. För att ta ett par exempel. S gillar ekonomisk tillväxt medan MP står för tillväxtskepticism och V är partiet för statlig företagsamhet. EU är helt centralt för S. MP:s engagemang sträcker sig inte längre än till att inte vilja lämna EU och Lars Ohly vill sticka så fort som möjligt.
Alliansen är fyra olika partier men har en gemensam borgerlig grund. I jämförelse framstår de rödgröna partierna som ett politiskt ménage à trois, där dessutom ett av partierna egentligen inte är välkommet. Det var inte någon tillfällighet att Mona Sahlin inte ville ha med Vänsterpartiet i sitt regeringsalternativ, men tvingades av det egna att ta fan i båten. Nu försöker hon så gott det går att ro båten i land.
Visst har de rödgröna lyckats knåpa ihop en rad gemensamma förslag, men utan en gemensam grundsyn blir det ihåliga kompromisser. Konsistens och tanke kommer i andra hand när det partipolitiskt möjliga sätts först. Hur skulle en statsminister Sahlin ha klarat den senaste ekonomiska krisen? Tryckt på panikknappen?
I jakten på makten bäddar de rödgröna på ett sätt som gör att de i regeringsställning kan få ligga väldigt obekvämt. För att fånga in åsiktsvindar väljer man det politiskt lättvindiga. Klarar man att genomföra annat än återställare? Att döma av de signaler som kommer i fråga om sjukförsäkringen blir det en återgång till ett regelverk som dömde människor till utanförskap.
Den rödgröna politiken kommer säkert att bli klarare. Det är dock svårt att förstå hur Mona Sahlin ska hitta en rak kurs. Å ena sidan behöver hon vinna mittenväljare, men å andra sidan ska hon hålla sig väl med sin egen partivänster, med den riktiga rödvänstern och med de gröna. Inte minst kompliceras ekvationen av att MP surfar fram i medierna och vinner i opinionen.
I gårdagens SvD-intervju återkom Mona Sahlin till att de av regeringen medvetet ökade klyftorna (det som också kan beskrivas som att det ska löna sig bättre att arbeta) ska bli en huvudfråga i valet. Sahlin älskar skatter och därför är det logiskt att S röstat nej till alla fyra jobbskatteavdragen. Men vari består logiken att inte vilja avskaffa de tre första om man kommer till makten?
Åsiktskompassen snurrar.
