Sista partiledardebatten för säsongen är avverkad. Riksdagsåret går mot sitt slut. I en bättre värld skulle de styrande nu få lite tid till en sillbit och en sup, en bok och en tanke. Men valrörelsen har blivit permanent och tar inget sommarlov.

Om några veckor ska partiledarna upp och vittna på Almedalens scen och i väntan på det pågår spekulationerna för fullt om Alliansens underläge i opinionen, fnurror på tråden i regeringen och partisekreterare Perssons pratminus. (Efter några genanta men triviala blamager är Kent Persson ”körd”, enligt den annars så förnuftige K-G Bergström i Expressen.)

Vad ska Reinfeldt och Borg nu hitta på för smarta utspel för att väcka väljarnas entusiasm och ta tillbaka initiativet? Med hjälp av vilka mästerliga manipulationer ska Per Schlingmann förnya den nymoderata förnyelsen?

Det är många som ställer fel frågor. I alla fall om de bryr sig om nästa val snarare än nästa mätning och nyhetssändning. Framgångarna för Moderaterna och Alliansen har berott mycket mer på idéer, substans och trovärdighet än på utspel och utanverk, och om de vill ha fortsatt framgång är det fortsatt allvar som gäller. Att utse ”årets arbetare” betyder väldigt lite jämfört med att uthålligt tala för arbetets värde.

Den viktigaste förutsättningen för valsegern 2006 var att det blåste stark högervind. Av Henrik Oscarsson/Sören Holmbergs Regeringsskifte (Norstedts Juridik) framgår att 46 procent av väljarna ansåg sig stå till höger, medan bara 32 procent sade sig vara vänster. Så högt stöd hade högersidan aldrig förut noterat, och övertaget var det näst största som uppmätts.

Sedan valet 2002 hade sympatierna stärkts för fri företagsamhet, privat sjukvård och lägre skatter, medan stödet för socialism hade sjunkit. Bilden att Alliansen gick bra genom att Nya M anpassade sig vänsterut får inte stöd, istället handlade det om att man stod upp för sina idéer och skapade jordmån för dem.

Högervinden fyllde en hel del borgerliga segel, men dragkraften blev särskilt stor i tre: arbetslinjen, Alliansen och ifrågasättandet av regeringen Persson.

Arbetslinjen var ett värderingsladdat budskap om vikten av arbete och att det alltid ska löna sig att jobba. Till nästa val, fyra år senare, hade budskapet förändrats och blivit till hälften nationalekonomi och till hälften kronor och ören i hushållens plånböcker, men 2006 var arbetslinjen minst lika mycket en moralisk som en privatekonomisk vision: Den som kan försörja sig själv har också ansvar att göra det. Politiken har ansvar för att främja jobbskapande och för att skatte- och bidragsregler är vettiga.

Alliansen var en stark symbol för att det fanns ett brett och gemensamt förändringsuppdrag.

Göran Persson, till sist, bjöd på en motståndare att mobilisera emot: en ledare som hade imponerat men som blivit sittande för länge och kombinerade maktfasoner med idétorka.

Efter valsegern fick Alliansen mycket stryk i opinionen. Dels för att man genomfört stora och omstridda reformer, dels för att man retade upp sina egna med hårda ingrepp mot försvaret och försök att förbjuda privata sjukförsäkringar. Besvikna M-väljare strömmade till soffan.

Det gick bättre först när man lugnat ned sig med fadersupproren – och när finanskrisen slog till. Plötsligt var inte längre frågan om regeringen hade brister, utan väljarna jämförde en lugn regering och en upphetsad opposition och blev snabbt varse vilket av radarparen Reinfeldt/Borg och Sahlin/Östros som kändes mest pålitligt. Läget blev ännu mycket bättre för de borgerliga när S och MP tog Ohly ombord och De rödgröna gick till val på att höja skatten.

Enligt Oscarsson/Holmbergs Åttapartivalet 2010 (SCB) var övertaget för ”höger” över ”vänster” ungefär lika stort bland väljarna 2010 som 2006, men i ett antal viktiga värderingsfrågor hade högern tappat mark. Regeringens bristande opinionsbildning för borgerliga värderingar hade fått negativa följder. Det blåste snarare vänster- än högervind, men det uppvägdes till sist av regeringens coola krishantering, viljan att hålla skatten på arbete nere och förtroendeskillnaden mellan regering och opposition. En rimlig policy och ett gott samarbetsklimat betydde långt mer än positionering och taktik.

Erfarenheterna sedan bildandet av Alliansen 2004 kan sammanfattas i en liten checklista för borgerliga strateger:

1) Försumma aldrig idédebatten, för då blir det snart motvind. 2) Ladda sakfrågor med moralisk energi. 3) Vårda känslan att ha en uppgift tillsammans. 4) Förvandlas inte till Göran Persson. 5) Försök inte plocka poäng hos nya väljare genom att behandla de gamla styvmoderligt. 6) Visa respekt för skattebetalarnas pengar. 7) Var gärna kreativ i din kommunikation men tro aldrig att form kan ersätta innehåll.

Det behövs mer än så för att vinna. Men det är en skaplig grund att utgå ifrån.