Staten lånar 64 nya miljarder kronor bara i år, det trixas med utgiftstaken och regeringen har nyligen förvarnat om nya åtaganden som det inte finns pengar till. Finansminister Ringholm ser ljust på framtiden, trots att regeringens egen finansplan räknar med lägre tillväxt de kommande åren. Nog är det märkligt att oppositionen är så tyst. Men den har förstås viktigare saker för sig. Den skriver riksdagsmotioner.
När regeringen har lagt fram sin budgetproposition utbryter allmän motionsperiod i riksdagen. Under ett par veckor skriver och stressar riksdagsledamöterna och deras handläggare, både enskilt och i grupp. Sammanträdena och överläggningarna tenderar att bli många. Mycket ska hinnas med, inte minst de stora budgetmotionerna, där oppositionspartierna presenterar alternativen till regeringens budget. Det är naturligtvis viktiga saker. Så viktiga, faktiskt, att det under ett par veckors tid inte blir så mycket tid och energi över till det som en opposition förväntas göra, nämligen opponera.
Det är en
del av opponerandet att fila på genomtänkta motförslag. En ansvarstagande opposition lägger fram alternativ. Men ärligt talat - hur många kommer om ett halvår att läsa, eller ens minnas, alla dessa motioner? Lite av den tid och den kraft som läggs på motionerandet borde omfördelas till den mer akuta opinionsbildningen.
Det finns tillfällen som måste gripas i flykten. Det räcker inte med att ha rätt, man ska helst ha det vid rätt tidpunkt också. Rätt tidpunkt är den då någon bryr sig om vad som sägs. Debatten om budgeten pågår här och nu. Nu vore därför en lämplig tidpunkt för den borgerliga alliansen att synas och höras.
Visst kom det skarpa uttalanden när budgeten presenterades. Särskilt välgörande var det att den borgerliga alliansen samlade sig till ett utspel, som bland annat lades ut på den gemensamma sajten www.maktskifte06.se: ”Budgetpropositionen visar att vi har en regering som bryr sig allt mindre om Sveriges utmaningar och allt mer om att hålla samarbetspartierna vänsterpartiet och
miljöpartiet på gott humör. Resultatet är en vänsterpolitik som inte behövs för pengar som inte finns.” Väl talat. Men sedan försvann oppositionen in i sammanträdesrummen för att flytta kommatecken i uppfiffade versioner av gamla partimotioner.
Dygnet har bara 24 timmar, veckan blott sju dagar. Tiden räcker inte till allt. Desto större skäl att disponera tiden klokt. Säkert kommer det att finnas intresse för de politiska förslag som de borgerliga partierna lägger fram nästa vecka. Men under tiden har viktiga möjligheter att exponera vad som är felet med regeringens politik, och att måla en fond mot vilken den fortsatta debatten kommer att föras, försuttits.
Det ligger ett egenvärde i att oppositionen granskar och kritiserar regeringen, också vid tillfällen då oppositionen inte presenterar några egna förslag. Att makten ska nagelfaras är en av poängerna med demokratin. Det måste den borgerliga alliansen hålla i åtanke. Inte minst framöver, då de fyra partierna kommer att sätta sig i de arbetsgrupper som
förväntas bygga grunden för en ny politik efter ett maktskifte.
Problemet är att utan ett maktskifte blir det aldrig tillfälle att omsätta alla grupparbeten i en ny politik. Det är en gammal sanning att man inte börjar intressera sig för att köpa en ny bil förrän man har kommit fram till att det är dags att dumpa den man har. Borgerligheten måste kunna erbjuda en bra bil. Men den måste också förklara varför det är lämpligt att byta ut den gamla.
Socialdemokraterna tillgodoser nu önskemålen från utgiftspartierna i regeringsunderlaget. Thomas Franzén, avgående generaldirektör för Riksgäldskontoret, konstaterade nyligen (DI Weekend 24/9): ”Sanningen är att regeringen bryter mot budgetprocessen och spräcker utgiftstaken.” Det är bra att han säger det. Men oppositionen borde kunna opponera med mera bett än en generaldirektör.
