I fredags möttes EU:s ambassadörer i Bryssel för att diskutera den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland. I dess centrum finns en till synes alldeles vanlig slipsbeklädd man: den svenske Vitrysslandsambassadören Stefan Eriksson, vars bannlysning från Vitryssland inledde konflikten. Men alldeles vanlig är han inte.

Fallet Eriksson väcker frågan om vilken typ av ambassadörer vi vill ha för Sverige. Eriksson har varit viktig för demokratirörelsen i Vitryssland – utan tvekan den viktigaste personen i den utländska diplomatkåren, säger en person som följt Erikssons karriär till SvD. Han har haft ett starkt personligt engagemang, drivet av ett omvittnat rättspatos. Det är detta som till slut lett till att den vitryska regimen skickat ut honom. Han blev för obekväm.

Man kan tycka att en ambassadör borde hålla tyst då värdlandet kränker sina egna medborgares rättigheter, och att en ambassadör inte borde ha någon kontakt med oppositionella rörelser som ogillas av värdlandets regim. Detta för att värna de diplomatiska relationerna.

Sådana invändningar missar någonting fundamentalt. Det viktigaste är på sikt inte goda relationer med regimer, utan med länder och folk. Diktaturregimer tenderar nämligen att inte leva för evigt. Folkets minne av vilka som förblev passiva inför förtrycket, och vilka som agerade, lever däremot kvar.

Exemplet Eriksson leder tankarna till en annan svensk ambassadör. Sten Rylander var Sveriges man i Zimbabwe mellan 2005 och 2010. Då jag reste i Zimbabwe för några år sedan var han vad många främst förknippade med Sverige. Zimbabwier kunde läsa om Sten Rylander regelbundet, ty han blev ofta attackerad av media lojal med diktatorn Robert Mugabe.

Påhopp från Mugabe-trogen media är det finaste beröm man kan få i det offentliga Zimbabwe. ”Vi vet att Rylander är fantastisk eftersom Mugabe hatar honom så mycket”, fick jag en gång höra från en taxichaufför i Harare.

År 2007 greps och torterades bland andra oppositionsledaren Morgan Tsvangirai på order av Mugabe. Då tog Rylander täten för ett antal diplomater, och promenerade helt sonika till de polisstationer där regimen misstänktes hålla Tsvangirai och andra aktivister, för att förvissa sig om deras tillstånd. Kanske var det diplomaternas uppmärksamhet som i längden räddade Tsvangirais och flera andras liv. Det var en stolt händelse i svensk utrikespolitik.

Sverige behöver diplomater som Eriksson och Rylander. Deras aktivism passar inte i alla lägen, men väl i många.

De visar på värdet av att agera som människa, utöver det som systemet och arbetsbeskrivningen kräver, och på vilken skillnad det kan göra. De visar att tjänstemän med demokratiskt patos och oförmåga att tiga kan göra Sverige känt som ett land som står upp för den enskilda människans rätt mot förtrycket.

Ett bättre ansikte utåt kan vårt land knappast få.