Revanschism, återtagande av stormaktsställning, negativ demokratisk utveckling, militär upprustning. Det är några nyckelord som formar en oroande, men knappast alarmistisk syn på Ryssland i rapporten Blå tankar om framtidens försvar signerad Moderaternas försvarskommitté.

M slår fast att ”Försvarsmaktens dimensioneringsgrund ska baseras på rådande säkerhetspolitiska förutsättningar. Det är Försvarsmaktens operativa behov som ska utgöra grunden för rekrytering, utbildning av soldater och materielanskaffning.

M kräver vidare att Sverige bör ta initiativ till att söka medlemskap i Nato. Som man med rätta skriver är Nato en viktig del av Europas säkerhetsstruktur och alliansens utveckling påverkar Sverige vare sig vi vill eller inte. Utanförskapet minskar Sveriges inflytande över Natos (och för den delen även EU:s) säkerhetspolitiska utveckling. Man konstaterar vidare att utanförskapet är en nackdel såväl strategiskt som operativt när Sverige deltar i Nato-ledda fredsfrämjande insatser.

M vill också att Sverige ska erbjuda sig att delta i patrulleringen av luftrummen över Baltikum och Island. Mycket riktigt betonar man att det vad gäller Island skulle vara ett stort steg framåt för det nordiska försvarssamarbetet.

Blå tankar om försvaret släpptes i juni 2010. Av de sex medlemmarna i försvarsutskottet återstår det bara en i aktiv försvarspolitisk tjänst. Det är Karin Enström. Försvarsministern. Har Enström ändrat sig sedan 2010? Och i sådana fall: varför?

Inte minst gäller det frågan om försvarsanslaget. 2010 drog Karin Enström slutsatsen att försvarsanslagen sannolikt behöver öka inom en period av 5–8 år för att säkra Försvarsmaktens framtida behov. Bland annat flaggade kommittén helt korrekt för att yrkesförsvaret kunde vara underfinansierat.

Nu vet vi. ÖB har klart sagt i från att försvarsekonomin inte går i hop efter 2015.