När Håkan Juholt på eget bevåg beordrade att S skulle följa Moderaternas linje i frågan om a-kassan uppstod omedelbart järnhård intern kritik. Enligt läckta versioner om Juholts budgetdribblande var hans skäl att han inte vågade behålla förstärkningarna av a-kassan, eftersom han var rädd för att Fredrik Reinfeld då framgångsrikt skulle kunna beskriva S som ett bidragsparti. Oppositionen från partiet och S-märkta debattörer var massiv: Viker vi oss i stödet för de arbetslösa har vi omdefinierat oss själva. Det är ju detta som är vårt parti!

Jag delade inte åsikt med dem som var i opposition mot Juholt, men deras reaktion måste beskrivas som fullkomligt självklar. Att backa av rädsla att förlora debatten hade lett till den självklara konsekvensen att M hade kunnat flytta utgångspunkten för vad som uppfattas som politiskt tillåtet, för att sedan föra striden från denna nyvunna position. Rörelsens obeveklighet gjorde emellertid att frontlinjen bevarades. Härifrån kan nu Stefan Löfven agera i framtida politiska strider.

Vilket för oss till Folkpartiet.

I förra veckan meddelade Jan Björklund att han vill tvinga ägare till friskolor att inte sälja sitt företag inom tio år efter ett övertagande. Det finns flera skäl till varför detta förslag måste vara direkt motbjudande för personer som kallar sig liberaler. För det första är det fullkomligt irrationellt (och liberaler dyrkar ju rationalitet), eftersom varje faktiskt stöd saknas, som kan visa att avsaknaden av en sådan ordning är ett problem.

För det andra vilar förslaget på uppfattningen att politisk maktutövning är den naturliga reaktionen på befarade (men inte faktiska) problem: regeringen ska stämma i bäcken.

För det tredje avslöjar det en teknokratisk regleringsiver som står i direkt motsats till liberalers syn på marknaden och fria val som fungerande mekanismer.

Så varför i hela friden gör han så här?

Svaret är att eftergiften är exakt likadan som när Juholt agerade i direkt motsats till arbetarrörelsens egna värderingsgrunder. Björklund känner ett tryck från politiska motståndare. Han backar. Och fienden vinner terräng.

Björklunds svek gäller en av de definierande striderna om morgondagens Sverige. Under tjugo år har ett antal regeringar flyttat beslutsmakt från staten till folket på områden som är intimt förknippade med medborgarnas välfärd: vård, skola, omsorg. Det har inneburit större frihet och bättre kvalitet på livsviktiga områden och – som en viktig bieffekt – nya, dynamiska tillväxtområden inom den privata sektorn.

Nu mobiliserar systemvänstern för att slå tillbaka. Om Björklund får igenom sitt förslag bekräftar han verklighetsbeskrivningen hos dem som vill vrida makt ur medborgarnas händer. Utgångspunkten för vad som är politiskt tillåtet flyttas åt vänster och då kommer nästa strid att stå om nästa inskränkning i valfriheten, inte hur den ska vidgas.

Men det är väl inte möjligt att Björklund kan agera på det här viset utan att drabbas av samma interna uppror som mötte Juholt?