Genomgående inslag av ångestfull stämning, ångestskrik, dödshot, våldsamma slagsmål, man med marmorerat ansikte, man får nacken knäckt, livlös kvinna i vatten, människor förvandlas till varulvar...
Så löd Biografbyråns motivering till femtonårsgränsen på den romantiska vampyrfilmen New Moon, som har svensk premiär i helgen. Landets unga tonåringar, påstods det åtminstone från filmbolagets håll, var i uppror tills gränsen sänktes i fredags. De älskar sin skräck och sina blodsugande gengångare. Men det gör i så fall också de vuxna.
Nyligen har SVT visat första säsongen av den amerikanska teveserien True Blood, som skildrar en märklig värld där vampyrer har börjat leva sida vid sida och i relationer med människorna. Drygt 415000 svenska tittare såg sändningen av premiäravsnittet i höstas.
Serien har med rätta blivit en av de mest omtalade tevehändelserna i år. Och förra året kunde Tomas Alfredsons filmatisering av romanen Låt den rätte komma in, om en vampyr bosatt i Stockholmsförorten Blackeberg som blir vän med en tolvårig pojke, marschera fram över världens filmmarknader i ett regelrätt segertåg.
Plötsligt tycks skräcken uppleva en renässans efter nittiotalets ironi och gryniga socialrealism. Återigen finns en kraftig efterfrågan och då, verkar det som, framför allt på vampyrsagan. Det avslöjar trots allt något om samtiden.
Att skräckberättelsernas återkomst inträffar nu är sannolikt ingen tillfällighet. De reflekterar många moderna människors tilltagande längtan efter andlighet, dragningen till det mystiska, rörelsen bort från det alltigenom rationella. Alla tre nämnda historier låter oss veta att endast det övernaturliga kan erbjuda människan hopp.
Just vampyrmyten sätter mer än någon annan skräckgenre dessutom fingret på de existentiella frågor om hur vi ska leva som kännetecknar nutidskulturen. Och här är en tanke: Kan skälet till att vi är så gripna av vampyrerna vara oro för ensamhet och frånvaro av gemenskap? Kan inlevelsen i fablerna om hur ljusskygga vampyrer, genom mänskligt sällskap, blir frälsta från avskildhet indikera en känsla av att någonting på det sociala området har gått förlorat hos oss och måste vinnas åter?
Skräcken skänker en naturlig fond för sådana funderingar. Det är väsentligen en konventionellt orienterad och bakåtblickande konstart.
I andra perioder har skräckfilmen hållit upp trotsiga motbilder till sin tid. Men nu förefaller den leva mer i samklang med ögonblicket och fler produktioner blir gjorda och får uppmärksamhet. Skräcken förmår att tala till oss igen och vi vill lyssna till vad den har att säga sin publik.
Detta, naturligtvis, alldeles bortsett från att ”genomgående inslag av ångestfull stämning” är lika underhållande som alltid.
