Det svenska utvecklingsbiståndet uppgår till över 30 miljarder kronor per år eller närmare 90 miljoner kronor om dagen. Det utgör cirka tre procent av statsbudgeten. Med ett övergripande skattetryck kring 50 procent, innebär det att varje svensk skattebetalare arbetar nästan tre timmar i månaden för att skramla ihop till Sveriges utvecklingsbistånd. Hälften av detta bistånd kanaliseras genom Sida – Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete.
Utvecklingsbiståndets mål är att minska fattigdomen i världen, vilket också är Sidas uttryckliga uppdrag.
Sedan något år har biståndsminister Gunilla Carlsson initierat en självkritisk debatt kring sitt eget fögderi. Det har rönt blygsam uppmärksamhet utanför de närmast berörda cirklarna, men samtidigt lett till massiv kritik från den partipolitiska oppositionen och från den inte så snäva skara av organisationer och institutioner som är involverade i det svenska utvecklingsbiståndet (och vars verksamhetsbudgetar till stor del finansieras över detta bistånd).
Carlsson har krävt att få veta om biståndet lever upp till målet om minskad fattigdom i världen. Ett tämligen självklart krav kan tyckas, men sakförhållandet är att ingen, inte ens den myndighet som hanterar hälften av biståndsbudgeten, Sida, vet om så är fallet. En avdelningschef på myndigheten sade i höstas till och med att ”det är svårt” att ”leda i bevis att det svenska biståndet har lett till långsiktig fattigdomsminskning”.
Den kritik som Riksrevisionen formulerade när den 2008 granskade arbetsrutinerna på Sida, på utlandsmyndigheterna i Moçambique, Tanzania och Uganda samt på 21 slumpmässigt utvalda andra biståndsinstanser, kan sägas gälla för utvecklingsbiståndets hantering i stort:
Det görs inte tillräckliga bedömningar av risker i de enskilda instanserna. Det inhämtas inte information i tillräcklig omfattning från revisorer som har granskat biståndsmottagarna. Inriktning, resultat eller kvalitet i utförda revisioner och granskningar bedöms inte i tillräcklig grad. När fel eller brister identifieras hos mottagarna, vidtas inte åtgärder i tillräcklig omfattning.
Det var sålunda ingen slump att den uppmärksammade korruptionsskandalen i Zambia, där 56 miljoner svenska biståndskronor förskingrades i hälsosektorn, inte upptäcktes av svenska biståndsorgan, utan av zambiska aktivister och medier.
Utvärderingen efteråt visade på allvarliga brister i såväl förberedelser som uppföljning och att det svenska biståndet föregicks av en otillräcklig och till delar felaktig och undermålig dokumenterad riskanalys, att varningssignaler om korruptionsmisstankar först inte noterades och sedan inte åtgärdades och att bristfälliga revisionsberättelser ignorerades.
Carlsson kräver tydligare resultatorientering, bättre redovisning och ökad transparens i det svenska biståndet. Det har tagit henne och hennes stab en knapp mandatperiod att bygga upp den kritiska massa av både insikt och politisk styrka som behövs för att ställa dessa krav. Det vore bra om hon fick en mandatperiod till för att fullfölja sitt arbete.
Thomas Gür är företagare och fri skribent. thomasgur@hotmail.com
