Det tycks gå trögt med att fasa ut det svenska biståndet från länder som Kina och Vietnam. Man borde också fundera över vår inblandning i andra länder, som Kambodja. Där håller biståndspengar från omvärlden den korrupta förtryckarstaten under armarna.
I den nyutkomna boken Cambodia’s Curse (Public Affairs Books) tecknar den Pulitzerprisbelönta journalisten Joel Brinkley en bild som borde få det internationella samfundet att skämmas.
I Kambodja finns fler NGO:s per capita än någon annanstans. Mellan år 2003 och 2008 fick Kambodja mest bistånd per capita i hela världen. Sedan 1992 har landet totalt fått totalt 18 miljarder dollar. Statsbudgeten består ungefär till hälften av biståndspengar.
Trots detta har Kambodjas befolkning fått liten valuta för omvärldens pengar. Livet på landsbygden ser på många sätt likadant ut i dag som för tusen år sedan. Enligt Brinkley lever 80 procent i desperat fattigdom, utan ordentlig utbildning. Runt 88 procent saknar elförsörjning. Omkring 1,5 miljoner beräknas leva på mindre än 2000 kalorier om dagen. Därtill är Kambodja fortfarande en brutal diktatur. Oppositionella aktivister, politiker och journalister lönnmördas och skräms till tystnad.
Var har då omvärldens pengar tagit vägen? Rakt ner i fickorna på den politiska eliten. Den amerikanska biståndsmyndigheten USAID har beräknat att hälften av statsbudgeten varje år försvinner i korruption. Den politiska eliten lever som kungar.
Allt detta vet biståndsgivarna. Samtidigt fortsätter man att ge extrema summor. Landets politiska adel vet att de lugnt kan fortsätta att berika sig själva på pengar ämnade för den fattiga befolkningen, för biståndsgivarna har aldrig varit beredda att gå från ord till handling.
År 2008 var särskilt bisarrt. Människorättsgrupper och oppositionspolitiker uppmanade givarländerna att hålla tillbaka pengarna till dess att regimen vidtagit åtgärder för att sätta stopp för korruptionen och de systematiska människorättskränkningarna. Omvärlden svarade med att ge nästan en miljard, den högsta summan någonsin för ett enskilt år.
Samtidigt lever biståndscommunityn gott i Kambodja. På hjälparbetarlön kan man utan problem anlita två betjänter på heltid, och staden är full av restauranger där biståndsarbetare ofta spenderar mer pengar på en kväll än vad många kambodjaner tjänar under ett helt år.
Inte konstigt att givarnas favoritprojekt (enligt två kambodjanska ekonomer som undersökt saken) är sådana som tar lång tid och är svåra att utvärdera – de vill gärna stanna kvar.
Givarländerna skulle kunna hota med att hålla tillbaka finansieringen av andra projekt än rent humanitära, till dess att regimen kan visa upp ordentliga åtgärder mot korruptionen. Men det har man aldrig gjort. Kanske är livet för utlänningarna i Kambodja alltför bekvämt.
Benjamin Katzeff Silberstein är frilansskribent med Östasien som specialområde, bosatt i Sydkoreas huvudstad Seoul. benjamin.katzeff@svd.se
