Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Under nästan femtio år har det viktigaste målet i biståndspolitiken varit ett självändamål, enprocentsmålet.

Sedan har det förstås också funnits andra mål.

Ett slag var demokrati inte viktigt, utan det centrala var att u-länderna blev mobiliserande enpartistater – till vänster på den politiska skalan.

Planekonomi var inne, frihet ute.

Numera är demokrati och mänskliga rättigheter hörnstenar i biståndspolitiken. Men det finns ytterligare en hel uppsjö mål. För många faktiskt.

Gunilla Carlsson gör ett jättejobb genom att stegvis omforma utvecklingspolitiken till något som kan ge både rika och fattiga mer valuta för skattepengarna. Igår togs nästa steg genom regeringens beslut att inför ytterligare ett mål: ekonomisk tillväxt.

Ekonomisk tillväxt blir alltså ett mål i biståndspolitiken först nu, 2010. Det säger mer än vad man egentligen skulle vilja veta om den biståndspolitik som varit.