Heidi Holland åt middag med Robert Mugabe 1975. Hon bjöd på kyckling. Måltiden utgör startpunkt i hennes bok Dinner with Mugabe (Penguin, 2008) och har ett slags slut i den intervju som hon efter att väntat på långbänken slutligen får med honom mer än tre decennier senare. Under åren som gått förvandlas den intellektuella frihetskämpen till tyrann i skräddarsytt från Savile Row.
Vid middagen hade Mugabe just blivit frigiven och när Holland träffar honom igen tecknar hon bilden av en person som är fångad i ett inre fängelse. Holland gör honom till diktator på grund av att Mugabe, för att göra en komplicerad historia till en kliché, inte fick samla frimärken när han var liten. Men den röda tråden i historien om Mugabe är snarare den låga tröskeln för våldsanvändning i politiken.
Själv åt jag igår UD-lunch med frihetskämpen Morgan Tsvangirai, numera premiärminister men tidigare blåslagen av Mugaberegimen. Tsvangirai gör ett starkt intryck, och då inte minst eftersom han nogsamt undviker att rida på tycka-synd-om-känslor. Han utstrålar en anspråkslös auktoritet.
Tsvangirai och hans parti MDC befinner sig i den absurda situationen att sedan i februari samregera med president Mugabe och Zanu-PF. I ett föredrag som han också höll igår beskrev han den omaka koalitionen som det enda sättet att mjuklanda krisen. Alternativet icke-samarbete skulle ha förvandlat Zimbabwe till en misslyckad stat.
Tyvärr finns nog den risken fortfarande. Det går trögt, något som kan illustreras med att det fortfarande förekommer godtyckliga arresteringar och tortyr med MDC-aktivism som ”brottsgrund”. Men det går också framåt. Skolor och sjukhus har öppnats, ekonomin har stabiliserats och folk flyr inte längre. Det har också dragits igång ett stort institutionellt reformarbete med sikte på demokrati och rättsstat.
Nu är Tsvangirai på rundresa med en blandad delegation för att söka stöd för reformprocessen. Men han är realist.
Nej, det kan inte bli tal om att be om bistånd direkt till staten Zimbabwe. Ja, det är bra med internationell kritik mot att villkoren i samarbetsavtalet med Mugabe inte har uppfyllts. Han vill dock att framsteg ska belönas.
Men jag talar också med folk i delegationen från Zanu-PF. Här är frågan snarare hur Zimbabwes dåliga rykte ska kunna förbättras, än hur reformprocessen ska drivas vidare.
Zimbabwe illustrerar ett dilemma i utvecklingspolitiken. Stater som på ett trovärdigt sätt kan ta emot bistånd behöver det egentligen inte. Stater som behöver bistånd saknar förmåga att ta mot det.
Så frågan för biståndsminister Gunilla Carlsson är inte om Sverige ska hjälpa till, utan om det går att identifiera områden där biståndet inte resulterar i en middag för Mugabe.
Det var klokt av ministern att inte lova något.
