1996 etablerades den första samordnade bin Ladin-gruppen hos CIA med agenter även från FBI. Denna grupp kom till som ett resultat av att Usama bin Ladins namn dykt upp vid flera tillfällen som en viktig finansiär för militanta extrema islamistiska rörelser inriktade på att attackera amerikaner och amerikanska mål.
Två år senare – den 10 juni 1998 – väcktes det första formella åtalet mot honom vid en federal domstol i New York. Ett åtal som växte under åren till att omfatta fler än 20 individer med anknytning till bin Ladin. Som en sorts avslutning kommer federala åklagare på Manhattan formellt begära att åtalet läggs ner och att alla åtalspunkter mot bin Ladin ogillas.
Åren 1996 och 1998 är dock mer än bara viktiga årtal i den legala och juridiska historien om bin Ladin. I augusti 1996 – från en av sina baser i Tora Bora bergen – offentliggjorde bin Ladin sin berömda ”krigsförklaring” mot USA. Den var på engelska och löd formellt: Declaration of War Against the Americans Who Occupy the Land of the Two Holy Mosques. Och i februari 1998 förklarade bin Ladin att det var en plikt för varje muslim att ”döda amerikaner varhelst de fanns”.
Efter terrorbombningarna mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania i augusti 1998 kallade dåvarande president Clinton bin Ladin för ”public enemy No 1”.
Dessa två kategoriska avsiktsförklaringar från bin Ladins sida hade föregåtts av en rad terrordåd riktade mot amerikanska mål, från den första attacken mot World Trade Center i februari 1993 till attacken mot en amerikansk förläggning i Dhahran i juni 1996. Under de följande åren trappades jakten på bin Ladin upp. CIA höll i trådarna och målet var att antingen döda honom eller fånga honom, och det målet ändrades egentligen aldrig. Från början stod det klart att det till stor del skulle hänga på omständigheterna kring vad som var operativt möjligt huruvida han skulle tas levande eller död.
Att bin Ladin redan från början var inställd på ett krig med USA råder det ingen tvekan om. Hans vid flera tillfällen uttalade önskan om att dö martyrdöden var möjligen främst ett retoriskt grepp, men det råder inga tvivel om att han såg sig själv som en individ som ledde ett krig mot en uttalad fiende. Och i krig får man räkna med att dö i strid.
Det kan därför vara på sin plats att påminna om att det taktiska tänkandet kring operationen som till slut avslutade jakten på bin Laden var styrt av normala militära överväganden kring säkerhet för den militära personalen (vars liv man aldrig riskerar i onödan) samt målsättningen med operationen.
Vi får kanske aldrig veta säkert om målet var att enbart döda bin Ladin eller om han skulle tas levande om möjlighet gavs. Det ena behöver inte utesluta det andra och de sekundsnabba beslut som måste tas av deltagande militär under det operativa skeendet, är det som till sist avgör utfallet. bin Ladin var i krig och som sådan säkerligen beredd på att strida och även dö. Att han också var en brottsling med ett åtal hängande över sig ändrar inte på detta faktum.
Magnus Norell är Adjunct Scholar vid The Washington Institute for Near East Policy.
mnorell@washingtoninstitute.org
