Navy SEAL:s är världens skickligaste och bäst utrustade specialförband. När mellan 20 och 25 helikopterburna kommandosoldater stormade in var Usama bin Ladin i princip chanslös. Operation Geronimo tog 38 minuter, och då gick mycket av tiden ändå åt till att länsa nästet på bevis och användbar information.
Så ser styrkeförhållandet ut i kriget mot terrorismen. Det svåra var att hitta Usama bin Ladin.
En detalj med gömstället i Abbottabad fascinerar. Bortsett från de stora, tunga frågorna, alltså: att delar av Pakistans militära och politiska elit uppenbarligen skyddat och hjälpt honom, eller att 18 procent av Pakistans muslimska befolkning känner förtroende för bin Ladin, eller att Pakistan har kärnvapen. Men det är frågor som kommer att leva i decennier.
Vad som fascinerar är något annat, något signifikant för nuet. bin Ladins trevånings miljondollars gömställe, byggt 2005, saknade enligt uppgift fast anslutning till telefon eller internet.
Det är det enda sättet idag att hålla sig gömd: att vara helt bortkopplad. Varenda mejl, varenda mobilsignal är ett spår. USA lyckades i och för sig (genom hårda förhör i hemliga fångläger, något som kan vara värt en debatt någon gång när jublet över bin Ladins död har lagt sig) pressa fram namnet på en av bin Ladins kurirer, och nästan ett decennium senare senare, efter oändlig spaning, hitta gömstället. Men i princip gjorde bin Ladin helt rätt.
Hans beskyddare i Afghanistan, talibanerna, spränger mobilmaster för att hålla sina trupptransporter hemliga och för att straffa operatörer som lämnar ut trafikuppgifter. Det är det gamla gardet.
al-Qaida har gått från hierarkisk organisation till att bli en ideologi, eller ett varumärke som vem som helst kan knyta sin franchise till. Så heter det nu. Och i princip är det så. Det vi i Väst kallar al-Qaida är i dag något som lever i och är otänkbart utan internet.
Istället för storskaliga attentat mot World Trade Center ser vi nu de tusen nålstickens taktik. Enskilda initiativ, likt Stockholms Taimour Abdulwahab al-Abdaly, uppmuntras genom propaganda på nätet. Webbtidningen Inspire, vars två senaste nummer hyllar julruschbombaren, är helt vigd åt denna tanke. Det är det nya – mindre farliga – gardet.
Men den utvecklingen har inte kommit av sig själv. Det är kriget mot terrorismen som tvingat fram den. Att påstå att ”bin Ladins död har aldrig varit mindre viktig” (Expressen) eller säga att ”bin Ladins idéer var redan döda” (Aftonbladet) är att ta ut segern i förskott. Där kriget har varit mindre lyckosamt, som i exempelvis Nordafrika eller Jemen, kvarstår de klassiska organisationer som är kapabla till storskaliga terrordåd.
De modiga muslimer som riskerar sina liv i Jasminrevolutionerna har inte samma lyx som vi. Där är terrorismen ett påtagligt hot, och om en eventuell demokratirörelse ska ha någon chans måste den få hjälp att bekämpa terroristerna. Där är nätet en möjlighet för demokraterna och ett redskap mot våldet.
I den dråpliga brittiska komedin Four Lions (som nyligen har kommit ut på DVD) letar den lilla inkompetenta jihadcellen efter en lämplig måltavla som kan göra gruppen till riktiga terrorister. En av dem föreslår: ”Vi spränger internet!”
Han var någonting på spåren.
