Jag vet inte hur rapporterna ser ut från den svenska ambassaden i Kairo, men jag kan föreställa mig. Och efter Carl Bildts beslut att tumma på femtioårsregeln för frisläppande av diplomatrapporteringen vad gäller Baltikums frigörelse och Sovjetunionens fall 1989-1991 är det ännu enklare. Diplomaterna trevar sig fram för att förstå en verklighet i snabb förändring och med oklart slut.

Så mycket enklare det var på Mubaraks och Brezjnevs tid. Och tråkigare. Under den sovjetiska stagnationen var den mest spännande frågan om när den nye kommunistpartichefen skulle avlida, men 1985 inträffade Gorbatjov. Historien tog en ny väg – och 1991 tog den slut för Sovjets del.

Det är slående hur länge stabilitetsperspektivet hänger kvar. I september 1990 skriver ambassadör Örjan Berner att man inte ska räkna ut Sovjet och uttrycker förhoppningar om att Gorbatjov ska leverera en ny politik. Någon ­militärkupp ansågs inte trolig. I oktober har Gorbatjov fort­farande kontrollen över, och kan använda, maktapparaten.

Från Baltikum rapporteras däremot hur man där är i full färd med att ta bort sovjetiska namnskyltar på gator och platser.

I januari 1991 skriver Berner att problemen kanske kräver ”konservativa lösningar”. Kort sagt, lag och ordning. I april 1991 konstateras dock att Gorbatjov inte längre har makt att genomdriva beslut. I en annan rapport från samma månad gör UD bedömningen att det inte längre är troligt med ett militärt ingripande mot ”tredskande republiker”.

Från Baltikum rapporteras däremot varningar om militära insatser.

I rapporteringen hem efter militärkuppen mot Gorbatjov i augusti 1991 varnas för inbördeskrig.

Det är också slående hur Boris Jeltsin underskattas. Men medan Gorbatjov blev allt mer ”konservativ”, skrev Jeltsin historia genom att ta de tre baltiska staternas parti efter blodbadet i Vilnius i januari 1991. I samband med augustikuppen stod han i första försvarslinjen utanför vita huset (parlamentet). Det är så Jeltsin ska minnas, inte som en lallande ”björn”.

Intressant är också att Moskva surar över att konsulatet (Dag Sebastian Ahlander och Lars Fredén) i Leningrad ger en annan bild av läget. Annars var det just i Baltikum som Sverige lyckades skaffa sig en överlägsen kontaktyta och därmed blev lite av en spindel i det diplomatiska nätet (och som bidrog till att Sverige efter frigörelsen fick en huvudroll vid avvecklingen av den ryska militära närvaron i Baltikum).

BildtLeaks är som en resa tillbaka i tiden. Synd att allt material inte ingår i läckan och att det inte heller framgår vad som saknas. Jag skulle också önskat att material från och med Gorbatjovs tillträde hade släppts fria. Det hade kunnat kasta ljus över Sten Anderssons famösa uttalanden 1989 om att de baltiska staterna inte var ockuperade och att det bara var en minoritet som ville ha självständighet.

CLAES ARVIDSSON