Än så länge talar vi om en enda mätning, fast andra färska undersökningar pekar åt samma håll. Hos Synovate/DN har skillnaden mellan blocken minskat från 19 procentenheter i september 2008 till 9,2 i januari och 3,6 i mars. I Sifo/SvD:s marsmätning mer än halverades skillnaden mellan blocken till 3,6 procent­enheter. Luften strömmar ur den röd­gröna ballongen.

Socialdemokraterna har skriande brist på tidens verkliga hårdvaluta: förtroende. När ekonomin står etta, tvåa, trea och fyra på listan över politikens heta frågor, och när det ska göras den ena tuffa prioriteringen efter den andra, är det inte till Mona Sahlin som väljarna vänder sig.

I förtroendemätningarna flyttar Fredrik Reinfeldt fram sina positioner, medan siffrorna börjar bli generande svaga för S-ledaren.

Kretsen omkring Mona Sahlin förmår inte kompensera hennes brister. Thomas Östros ger mer intryck av demagogisk docent än robust rikshushållare. Den nya partisekreteraren Ibrahim Baylan har inte kommit in i matchen; han verkar knappt ens ha lämnat omklädnings­rummet. Och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin har ingen draghjälp att erbjuda. Hon är tvärtom svårt sargad av diskussionerna om AMF Pension och mångsyssleriet i alla styrelser. Enligt en undersökning som publicerades i gårdagens DN anser 50 procent av svenska folket – och 53 procent av LO-medlemmarna – att hon bör avgå.

Man ska aldrig räkna ut S, men det för­lorande förtroendet kommer inte att återvända av sig självt. Partiet måste förtjäna det genom ledarskap och konstruktiv opposition, och just nu fungerar ingetdera.

Ett färskt exempel är energi- och miljöpolitiken. Medan regeringen sluter en realistisk överenskommelse, där ett av partierna går med på att byta fot i en profilfråga man har haft i decennier, levererar oppositionen storslagna mål och idel önsketänkande om vägen dit. Förtvivlade socialdemokrater i LO:s industriförbund och industriberoende kommuner får se hur partiledningen ger högre prioritet åt MP och retoriken än åt jobben och verkligheten.

Även i den ekonomiska politiken ser man effekterna av samarbetet med MP och V. Det finns inte ett utgiftsförslag som S inte gillar – och de utlovar hårdare tag mot ”de rika” och ”höginkomsttagarna”. De tror säkert att återinförd förmögenhetsskatt, fastighetsskatt på dyra hus och höjd inkomstskatt för dem som tjänar mycket ska vara bombsäkra poängplockare. Men kanske inte. Kanske reagerar marginalväljarna i medelklassen mer på ”höjd skatt” än på ”höginkomsttagare”; kanske börjar de minnas tiden före 2006 och funderar på vad som ska komma härnäst?

Projektet ”de rödgröna” ter sig alltmer katastrofalt för S. Hur i all världen tänkte de partibossar som tvingade Mona Sahlin att gå in i ett trepartisamarbete med MP och Lars Ohly mitt i bistraste finanskris? Vad föreställde de sig att hon skulle säga till svenska folket: ”Jo, nu mina vänner är det fritt fall i ekonomin och då är jag stolt och glad att kunna erbjuda er inte bara socialdemokrater utan också – (trum­virvel) – tillväxtmotståndare och kommunister!!”

Om Mona Sahlin ska kunna lyfta sina bedrövliga förtroendetal måste hon lägga fram politik som känns trovärdig och stark en god bit in i medelklassen. Hur ska hon lyckas med det så länge MP och V ska vara med på varenda not? Så fort Ibrahim Baylan fått av sig överdrags­kläderna ska han ta itu med den frågan. Jag avundas honom inte.

Samtidigt finns smolk i den borgerliga glädjebägaren. Centerpartiet och KD guppar som jollar i Reinfeldts kölvatten och skulle inte komma in i riksdagen om Demoskopmätningen blir valresultat. Här behövs fantasi och generositet från M – och kraftsamling från de mindre partierna själva – för att få ändring till stånd.

Och så, förstås, en borgerlig valallians. Om de fyra partierna går fram under det gemensamma partinamnet ”Allians för Sverige” visar de inte bara att de är fast beslutna att hålla ihop och regera tillsammans. De gör också slut på hotet från fyraprocentsspärren. Det vore årtiondets tjänstefel att låta bli.