Utvecklingen är fantastisk! Ta bara de tekniska framstegen i vardagen. Vitvarorna revolutionerade en gång hemmen och frigjorde kvinnorna från många av hushållsgöromålen. Nu är de så billiga och effektiva så att det snarast är en tidsfråga innan de också viker och sorterar tvätten. Gräsklippare och dammsugare är redan självgående.

Och där industrialiseringen inte når ända fram tar tjänstesamhället vid. Matkassen kan man få levererad till dörren. Stora varuhus och gallerior erbjuder personal shoppers för den som överhuvudtaget inte vill eller kan komma till butiken. Städfirmor och hemhjälpsföretag växer som svampar.

Till och med den yttersta bastionen för den gamla världen, Systembolaget, vill sälja hemkört. För individen blir allting mer och mer tillgängligt och arbetsbesparande.

Det finns naturligtvis undantag. Ikea pressar priserna genom att låta konsumenten montera, och i snabbköpen kan man nu få sköta kassan själv. Men den huvudsakliga utvecklingen är annars entydig. Samhället formas efter insikten att människan gärna slipper slösa tid på tråkiga och enkla göromål. Och så blir världen bättre och rikare. Hjärnkirurgen får mer tid i operationssalen, ingenjören kan lägga mer kraft vid ritbordet och läraren kan fundera mer på pedagogik, i stället för att slava på den egna täppan.

På ett område förutsätts dock svensken vilja stå och slabba, hushåll för hushåll, enhet för enhet. I sopsorteringssamhället ska varje individ göra allt från grunden. Glödlampor ska separeras från tomglas. Vitt glas ska skiljas från färgat. Papper ska i en påse, wellpapp i en annan. Grovsoporna till återvinningscentralen, och gud nåde den som råkar lägga frigoliten i fel fack.

Insamlingsstationerna är ett eget kapitel. Igloorna är medvetet utformade för att försvåra. Flaskorna får man slänga en och en. Springorna i pappersåtervinningen är så smala så att en söndagsbilaga knappt får plats. Folk står och matar lådorna tidning för tidning.

I sopsorteringssamhället har man aldrig hört talas om Ricardo – ni vet, ekonomen som för snart två hundra år sedan (!) förklarade teorin om komparativa fördelar och vinsterna av specialisering. Avfallshanteringen är som döden själv. Ingen slipper undan.

Och vi förväntas tycka om det. I förra veckan landade Avfallsutredningen Mot det hållbara samhället – resurseffektiv avfallshantering hos miljöministern. Där poängterar utredaren att Sverige återfinns ”i den absoluta toppen bland världens länder vad gäller engagemang från hushållen”.

Att ”80-90 procent” av hushållen står med uppkavlade ärmar i sopsorteringen är dock tydligen inte nog. I stället vill utredningen ytterligare underlätta ”medborgarnas medverkan”. Vägen dit går, menar man, genom ett utökat kommunalt ansvar över insamlingen.

Och visst. I den bästa av världar kan kommunerna inrätta fri konkurrens, öppna upp för nya aktörer och därmed förse medborgarna med så god service att skiten blir ett rent nöje. I verkligheten har kommunerna redan nu stora möjligheter att omreglera sophanteringen, och ändå tvingas medborgarna stå och gegga.

Perspektivet borde vara det omvända. Utgå från att medborgarna vill ha så lite som möjligt att göra med avskrädet. Det vore riktig utveckling.