För tio år sedan infördes den svenska sexköpslagen som somliga i feministvänstern gärna ser exporterad till åtskilliga länder runt om i världen. Förtjusta över den sociala ingenjörskonsten klappar dessa sig förnöjt över bröstet. Fast någon direkt anledning till att vara stolta över lagen har de inte.

Efter att lagen trätt i kraft blev de sexsäljande längs storstädernas prostitutionsstråk allt färre. Men sexköpare och sexsäljare fann varandra i nya sammanhang, såväl på nätet som på svartklubbar.

I en artikel i gårdagens Dagens Nyheter berättas att gatuprostitutionen i de tre största städerna i landet ökat under det senaste året. Enligt polisen i Malmö, Göteborg och Stockholm ser det ut som att antalet gatuprostituerade är lika många nu som innan sexköpslagens införande. Lärdomen att dra av siffrorna är att den effekt på beteendet som lagstiftarna önskade inte har åstadkommits.

Sexköpslagen säger att det är okej att sälja sex, men inte att köpa det. Enligt den radikalfeministiska logiken ska bara mannen (för det är oftast män) ställas till svars för ett avtal som kräver två parter. Genom att dessutom grumla gränsen mellan påtvingad och frivillig prostitution är lagens budskap tydligt: kvinnor kan inte betros med det fulla ansvaret för sina egna kroppar. En kvinna som frivilligt säljer sex är inte mer än ett offer för den manlige sexköparen. Det är inte att stärka kvinnor, utan att omyndigförklara dem.

Prostitutionsdebatten , när den pågår som mest intensivt och när den är som mest onyanserad, pekar ut motståndarna till sexköpslagen som hallickarnas och den internationella människosmugglarmaffians bästa vänner. Osakligt så det förslår.

Alternativet är att betrakta hur verkligheten ser ut och koncentrera sig på att bekämpa människohandel och trafficking istället för att sätta dit personer som går till prostituerade som av egen fri vilja valt yrket.