I det största oppositionspartiet, Partito Democratico, om någon nu trodde att vänstern är så väldigt mycket mer moraliskt högtstående, drabbades en ledande guvernör i höstas av utpressning. Några poliser hade en videoupptagning där Piero Marrazzo tar kokain tillsammans med en brasiliansk transsexuell callgirl.

Men det är inte bara vällust och frosseri som vissa gör sig skyldiga till. Korruption och bedrägeri förekommer också. I New York Review of Books (8/4) anklagades Berlusconi av Italienkännaren Alexander Stille för att ha använt statliga kontrakt som bytesvara med inflytelserika och tjänstevilliga företagare.

I november kampanjade han också för en lag som, om den hade gått igenom, skulle ha dragit undan mattan för rättsprocesser som pågått i ett visst antal år, däribland fall där Berlusconi själv är inblandad. I förra veckan avgick dessutom en helt nyutnämnd minister i regeringen i samband med ett förskingringsåtal.

Synden är förvisso ingen ny ingrediens i italiensk politik, som filmen Il Divo (2009) om förre premiärministern Giulio Andreotti så elegant skildrade. Men den tycks verkligen ha fått blomstra under Berlusconi-åren.

Och folk har till sist börjat tröttna. Även vid tiden för prostitutionsaffären förra året var stödet för Berlusconi starkt men i december samlades 350 000 italienare till en massdemonstration under rubriken ”No Berlusconi Day” och nu viker förtroendesiffrorna. I stigande grad uppfattas både högern och vänstern förståeligt nog som en sorts upphöjd kast utan särskilt mycket gemensamt med vanliga människors verklighet.

Så ser fondmålningen till Berlusconis senaste politiska kris ut. Den här veckan håller parlamentet en förtroendeomröstning om honom, med anledning av ett kontroversiellt sparpaket på 25 miljarder euro. Om han inte vinner har Berlusconi sagt att han är beredd att avgå.

I realiteten är sparpaketet det första riktigt stora reformförsöket som Berlusconi har gjort. Det är också en anledning till varför Italien, ett land som egentligen har väldigt mycket som talar för det, skulle gynnas av en ny premiärminister.

Gianfranco Fini har trätt fram som trolig efterträdare. Fini har etablerat sig som anständig moderat men har ett besvärande förflutet från den auktoritära ytterkantspolitiken.

Har han både moralen och den politiska vilja som Italien behöver?