När politiker pratar om forskning handlar det ofta om hur Sverige ska konkurrera med världens jättar. Länder som Kina och Indien satsar alltmer på forskning och innovationer, och därför måste också Sverige göra det.

Men det finns frågor bortom dem om konkurrens och ekonomiska anslag. Forskningspolitik är kanske inte politikens mest publikfriande ord, men ändå bland de viktigaste. I grund och botten handlar det om vilket sorts land vi vill att Sverige ska vara. Om hur vi ser till att förbli ett modernt land där uppfinningar föds, och där banbrytande idéer skapas. När politiker talar om frågan motiveras forskningens vikt ofta främst med jobbskapande och ekonomiska vinster, men det handlar om mycket mer än så.

Varför skulle detta inte kunna bli en huvudfråga i valrörelserna? Det frågar sig docenten och före detta DN-redaktören Hans Bergström i den nyutkomna antologin Med Sverige på läktaren? (utgiven av Svenskt Näringsliv). Han konstaterar att berättelsen om landet, snarare än plånboksfrågor, är vad som avgör på valdagen. Berättelsen om hur Sverige ska gå stärkt mot framtiden – med forskning och innovation som ett bärande inslag – kan vara vinnande i val, menar Bergström, men tvingas konstatera att forskningen ”inte sedan Tage Erlanders dagar” har toppat den politiska agendan.

För att forskningen ska kunna åstadkomma storverk som definierar landet gäller det att den släpps fri. Det gäller inte bara de akademiska ramarna. I antologin skriver Bertil Andersson, rektor vid Nanyang Technical University i Singapore, och Jan Carlstedt-Duke, professor vid Karolinska Institutet (KI), om hur KI nyligen försökte starta ett forskningscentrum i Singapore. Så gör allt fler universitet och högskolor runtom i världen, för att kombinera sin spetskompetens med andra länders. Men KI är en myndighet och får därför inte bedriva verksamhet utomlands. Idéen blev inte verklighet.

Än så länge har Sverige gott renommé som forskningsnation i världen, skriver de två författarna, men det upprätthålls inte av sig självt. 35 procent av de svenska forskarna har inte citerats vetenskapligt under de senaste tio åren, och statistiken är framför allt dålig vad gäller yngre. Framtidsnamnen, alltså.

Citeringar är ett trubbigt mätverktyg, men statistiken är ändå värd att ta på allvar.

Det är också Hans Bergströms beskrivning av det totala ointresse från politiskt håll som mötte en SNS-rapport där man redan 2007 varnade för att Astra Zenecas forskning i Södertälje var nedläggningshotad. Sedan vet vi alla hur det gick.

Så byggs inte den attraktiva berättelsen om Sverige. Varje partiledare bör svara på frågan om hur just hon eller han vill se till att varje nedläggning matchas av en nystart. Kanske kan det vara en början på en ordentlig forskningsdebatt.