Det är lätt att beskriva hur Belgien styrs som en fars. Man börjar med den nyss avgångna regeringens minister för pensioner och storstäder, Michel Daerden. Han är franskspråkig socialist från en kommun utanför Liège. För fyra år sedan gjorde han succé på youtube där han uppträdde påtagligt berusad. När medierna frågade om han verkligen var full svarade han ”inte mer än vanligt”. Så blev han pensionsminister, fotograferades med sin lättklädda dotter i en miljö som förde tankarna till en romersk backanal. Och nu i januari uppträdde han full ”som vanligt”, och garanterade parlamentet att pensionerna är säkra till 2015, varpå han himlade med ögonen och log ett fånigt fylleleende.
Daerden har varit minister i vitt skilda frågor, på minst fyra av Belgiens sju administrativa nivåer men är egentligen bara därigenom en typisk belgisk politiker.
Detta är inte ett land, för att parafrasera Magritte. Belgien är tre länder – Flandern, Vallonien och Bryssel – sammanhållna av vad som i praktiken är ett fredsfördrag mellan olika språkgrupper. Fredsfördraget omförhandlas med jämna mellanrum då varje omorganisation skapar nya konflikter.
Sedan andra världskriget har man gjort fem statsreformer som fredsfördragen kallas. Varje gång införs nya nivåer och nya parlament och den politiska organisationen kompliceras. Alla politiker dyker på ett obegripligt sätt upp i ständigt nya positioner och i nya konstellationer. Daerden var en av tre franska socialister i en regering som leddes av en flamländsk kristdemokrat och innehöll ytterligare elva borgerliga politiker.
Den regeringen tog det nio månader att få ihop 2007. Sedan dess har den avgått en gång och bytt premiärminister två gånger. Sist tillbaka till Yves Leterme.
Kaoset är upptakten till en sjätte statsreform. Symbolfrågan är avgränsningen mellan Bryssel och de flamländska kranskommunerna.
Flamländarna känner sig hotade. Franska är ett världsspråk och invandrarna till Belgien, EU-anställda som jag eller marockaner tvärs över gatan, hamnar alla på den franska sidan. Vi läste inte holländska i skolan. Och vi sprider oss. Bryssels franskspråkiga befolkning tar över de flamländska kranskommunerna. Franska blir huvudspråk i skolorna där flamländska enligt konstitutionen är officiellt språk.
Och flamländarna gör konstiga saker för att slå vakt om modersmålet. Som att tvinga den som vill köpa hus att visa att han kan flamländska. Och röstar på partier som slår vakt om det flamländska. Ju mer fosterländskt desto starkare stöd.
Den 6 eller 13 juni blir det nyval. Och resultatet blir som vanligt en obegriplig kompromiss som inte genast kan kopplas till valresultatet. Det enda som är säkert är att en flamländare som talar god franska blir premiärminister. Så blir det alltid.
Min gissning är att den i Flandern fortsatt populäre Leterme återkommer, Daerden har inte en chans. Och snart nämns han som nästan alla hans företrädare på posten för tunga uppdrag inom EU. Klarar man att regera Belgien är EU lätt som en plätt.
Per Heister bor i Bryssel och arbetar sedan 13 år i Europaparlamentet. per.heister@europarl.europa.eu
