På grund av den nymoderata taktiken har frågan ”Vad tycker statsrådet om ditt och datt” allt oftare fått icke-svaret: Det är upp till parterna att lösa. Inom arbetsmarknadspolitiken är det vanligt, men även bostadspolitiska diskussioner innehåller hänvisning till parterna och till avtal och överenskommelser.

På så vis har bostadspolitiken blivit en ganska ”stum” fråga och det är svårt att urskilja tydliga skiljelinjer mellan de borgerliga och oppositionspartierna. Medan man pliktskyldigast problematiserar underbyggnation med bostadsbrist och låg rörlighet som följd, står scenen tom när det rådande systemet och hyresregleringen borde ifrågasättas. Det finns en samfälld kritik av utfallet men ingen ambition att ifrågasätta det system som har orsakat det.

Som alltid är det förbryllande när politiker finner det mer bekvämt att ”vara överens” än att pröva konflikt och debatt. Det politiska samtalets livsnerv består av motsättning och utan faktiska åsiktsskillnader skulle det vara dött. Därför är det trist att bostadspolitikens höjdpunkt består i att oppositionen och borgerligheten förenas i stöd för ålderstigna regleringar.

Båda sidor verkar ha gått på myten att det som är viktigast för medborgarna absolut inte får styras av utbud och efterfrågan. Inte ens när bruksvärdesreglerna leder till segregation och uppenbarligen straffar dem som det var avsett att skydda, vågar man tänka nytt.

Det krävs betydligt mer än stilla inväntan på att parterna ska kasta sig ur det invanda systemet. Bostadsmarknaden kommer inte att ha en chans att hämta sig om det inte blir tillåtet att sätta priser som speglar vad det kostar att bygga nytt för att sälja eller hyra ut. Dessutom beskriver många fastighetsbolag att hyressättningen i det bostadsbestånd som redan finns är så styrt att lägenheter inte kan prissättas med utgångspunkt i efterfrågan. Den som har kommit över ett hyreskontrakt släpper det inte och rörligheten har blivit påfallande låg.

När medborgarna i olika opinionsundersökningar ombeds rangordna hur angelägna olika politiska frågor är, hamnar bostadspolitik aldrig tio i topp. Att därav dra slutsatsen att det inte är en tillräckligt ”het” fråga för att ges rejält utrymme i det politiska arbetet är, om uttrycket tillåts, direkt dumt. Bostadspolitik handlar om och berör betydligt mer än plan- och bygglagen. Tillgång till bostäder och allehanda fastigheter är avgörande för att näringsliv, forskning och utveckling och samhällsliv ska utvecklas.

Utan en bostadsmarknad som följer inflyttning och stadens, eller regionens, utveckling kommer tillväxt och välstånd att hämmas. Åtskilliga företag vittnar om hur välfyllda orderblock och expansionsplaner bromsas av att nyrekryterad personal tröttnar på att lägga år på bostadsjakt.

Skulle bostadspolitik få högre status om den förstods som central för tillväxt och som en viktig del i planen för en ljusnande framtid?

Partiinternt puttas frågan dessutom ideligen till kommunal nivå där det i längden är omöjligt att förändra om arbetet inte initieras på nationell nivå. Hyresregleringen som omöjliggör efterfrågestyrd prissättning kan inte förhandlas bort. För att nutidsanpassa bostadsmarknaden behövs politiska ambitioner i regeringskansliet och i riksdagen.