Under en morgon med osedvanligt många konstiga skräpmail damp en bok ned på mitt skrivbord. Eftersom avsändaren bar det betryggande namnet Normal Förlag började jag bläddra i boken så gott som genast. Efter två timmars läsning av Bortom normen 2.0 utkristalliserade sig dock några pressande frågor.

Varför samlar Åsa Petersen sina Aftonbladet-texter i en icke-skönlitterär bok tänkt att vara ett seriöst bidrag till samhällsdebatten – och ger den ett chicklit- omslag à la den förhatliga Vatten- melonen, med håret flaxandes i en vindmaskin likt 80-talets Timotei-flicka? Innehållet är passé trots den påstådda upp- dateringen, och det verkar liksom så onödigt att ge upp redan före försättsbladet.

Varför detta ointressanta kapitel (skrivet på VeckoRevynska) om ”tjejmiddagar” och deras stärkande inverkan? Själv äter jag mat och dricker vin utan att klassificera mitt sällskap med en fet genusstämpel – och har förhoppningsvis tyngre ord till vänner som behöver stöd än (citat): ”Vad fin du är i håret. Har du klippt dig?”

Att, som förlaget, kalla Bortom normen 2.0 för ”en svidande uppgörelse” är som att beskriva Kalle Ankas utskällningar av Knatte, Fnatte och Tjatte som ”knivskarpa tillrättavisningar”.

Petersen gör inte ”det politiska personligt”, som baksidan hävdar; hon försöker göra det personliga politiskt, men misslyckas.

Vad intressant det kunde ha blivit om Petersen skrivit en bok om stamning istället. Det är nämligen den enda del som får mig att haja till och känna mig berörd: ”Sakta, sakta blir jag lite mer vän med min stamning. Sakta, sakta bleknar den som fiende. Men jag är fortfarande rädd. Jag är rädd för att stamningen ska göra mig till en människa som andra inte orkar med.”

Där lyfts faktiskt det personliga till en annan nivå, och ämnet skulle enkelt kunna utvecklas till en läsvärd metafor över hur vi kvinnor fortfarande måste ”höja våra röster för att höras”.

Jag tänkte skriva om hur sorgligt det är att vänstern lagt beslag på feminismen och förvandlat självklara idéer om lika behandling till krav på mer socialism. Men mitt stridsrop för en ny borgerlig feminism får vänta; Bortom normen 2.0 fick mig nästan att tappa lusten och orken att ens kalla mig feminist, åtminstone för idag. Petersens 125 sidor sömnmedel verkar redan ha börjat verka.