Stödpolitik till hushållsnära tjänster kan inte bygga Sverige starkt, skriver riksdagsledamoten Luciano Astudillo i sin Expressenblogg. Enligt samma logik argumenterade han i SVT:s Agenda och efteråt, inför församlade medier.
– Det är dyrt och krångligt och det finns andra sätt att skapa fler jobb. Den här tjänstesektorn ska liksom andra kunna bära sin egen kostnad. Staten ska inte gynna en väldigt snäv bransch och jag tror de här företagen kommer att klara sig även utan avdraget.
Astudillo lyckades nästan låta som en tvättäkta marknadsliberal när han avslutade med något om ”konstgjord andning som bär upp sektorn” (Expressen.se 28/2).
Så lustigt. Vi kommer ur en årslång Saabdebatt med idel rödgröna och hjärtknipande rop efter konstgjord andning för att rädda cirka 3500 jobb i Trollhättan. Då har det inte varit så noga, det här med att bära sig själv. Men nu, när vi talar om runt 11000 nya jobb i tjänstesektorn, verkar det inte knipa ett dugg i oppositionens hjärtan.
Det är anmärkningsvärt. De jobb som oppositionen vill röja undan är inte sällan ett första steg in för personer som tidigare stått helt utanför och varit arbetslösa eller jobbat svart. Att RUT-avdraget gjort svart till vitt är en positiv faktor som nämns för sällan. Astudillo hävdar obekymrat att han tror att ”de här företagen kommer att klara sig även utan avdraget”.
I så fall har han väldigt kort minne. Vi talar om nytillkomna jobb och nybildade företag som på kort tid växt och anställt. Förvisso utfördes säkerligen många av de uppgifter som dessa företag åtar sig även under föregående S-regering, dock med en betydande skillnad – då var jobben svarta och anställningsförhållandena otrygga. Man kan tycka att en socialdemokrat borde välkomna positiv utveckling rörande skatteintäkter och arbetsliv, men icke.
Astudillo hänvisar till S-kongressens beslut om att slopa hela rasket. Mona Sahlin å sin sida har tonat ner retoriken och talar numera om att ”förändra” avdraget. Kanske ska det konjunkturanpassas lite, kanske ska det riktas eller få fördelningsprofil. Det är inte helt tydligt vad detta betyder, men oroväckande nog lugnar budskapet Lars Ohly.
”Jag är inte orolig”, framhöll han gång på gång i P1 Morgon igår. Inte ens när miljöpartister säger att de vill behålla RUT-avdraget rubbas Ohlys lugn. Och det där med fördelningspolitisk profil gillar han. I radion smakar han på ordet som Mona Sahlin så noggrant undvikit – behovsprövning.
Jahapp. Där satt den. En rödgrön enighet kan mycket väl landa i en variant där de företag som nu har växt fram inte längre kommer att slåss om kundernas gunst, utan om upphandlande kommuners dito. När kommunerna har behovsprövat och funnit att Du, Du och Du minsann inte behöver någon tjänst i ditt hem, får tjänsteföretagen dela på de tjänster som blir kvar.
De kallar det subvention. De pratar om konstgjord andning och stödpolitik. Det är en ganska orättvis benämning, såvida vi inte samtidigt enas om att kalla den tidigare politiken för ”förlamande fällebenspolitik”.
Faktum är att RUT-avdraget har flyttat tjänstesektorns förutsättningar från det omöjligas till det möjligas nivå. Den möjligheten skulle krympa drastiskt om politiker började behovspröva bort marknaden.
