Under torsdagen återvände flera svenska Ship to Gaza-deltagare hem utan att ha nått sitt resmål. Detta har de gemensamt med arabvärldens frihetskamp, som heller aldrig kom till Gaza. I landremsan vid Medelhavet går utvecklingen i motsatt riktning jämfört med den i länder som Tunisien och Egypten – diktaturen stärker sin makt. Hamasregimen styr med järnhand och gör vad den kan för att förverkliga sin vision om ett medeltidsliknande samhälle där religiösa doktriner sätter alla gränser.
När Hamas och Mellanösternfrågan diskuteras glömmer många att rörelsen inte är ett enfrågeparti. Mer än Israels utrotning står på agendan. ”Islamisering av samhället har alltid varit en del av Hamas strategi” har Mhkaimar Abusada vid al-Azhar-universitetet i Gaza konstaterat (Bloomberg 30/11 2009). Sedan rörelsens slutliga maktövertagande sommaren 2007 har Gazaremsans invånare fått se sina friheter drastiskt inskränkta. Kort efter att det sekulära PLO besegrades konstaterade företrädare för Hamas att ”slutet för sekularism och hädelse” hade kommit.
Det var inga tomma ord. Gudsförnekande styggelser som offentliga fester och konserter slås ned av Hamas med motiveringen att företeelserna är omoraliska. Särskilt provocerande anses det vara att kvinnor och män ibland vill umgås med varandra utan att vara släkt. Hamas var snabba med att förbjuda kvinnor att åka på motorcyklar och mopeder tillsammans med män.
I september 2010 beordrades en välbesökt klubb att stänga eftersom män och kvinnor där minglade fritt med varandra i strid mot Hamas lagstiftning. Kort därefter brändes klubben ned till grunden. I tisdags rapporterade BBC att en manlig hårfrisör arresterats efter att ha tagit emot kvinnliga kunder.
Just kvinnor är, som så ofta annars, särskilt utsatta för Hamas moralpåbud. När den palestinska journalisten Asma al-Ghul gick till stranden i Gaza 2009 mötte hon motstånd från Hamas polismän. Hon hade nämligen simmat utan hijab och umgåtts med män. Inte minst ansåg Hamasmännen att hennes skrattande mitt bland folk var olämpligt; kvinnor ska helst inte ha för roligt. Rökförbud för kvinnor i det offentliga rummet höll inte särskilt länge, men fortfarande är det inte tillåtet för kvinnor att öppet röka vattenpipa. Det sistnämnda ska, enligt en obegriplig logik, minska antalet skilsmässor i Gaza. Att politisk opposition slås ned besinningslöst behöver i ljuset av allt detta knappast ens påpekas. Det är en självklar del i den ”talibaniseringsprocess” som en lång rad palestinier länge har varnat för.
Att Hamas är ett hot mot Israel är allmänt känt. Men de som trots allt drabbas hårdast av rörelsens ideologi är det palestinska folket. Talande för detta är att Hamas utbildningsdepartment kort efter maktövertagandet beordrade att en välkänd antologi bestående av palestinska folksagor skulle bort från skolbiblioteken och brännas för sin brist på moral. ”Står vi inte upp mot islamisterna nu kommer de aldrig att sluta konfiskera böcker, sånger och folklore”, kommenterade den palestinska författaren Zakariya Mohammed beslutet (The Independent 6/3 2007). Den uppmaningen gäller än mer i dag.
