OECD ger Sverige höga betyg även om de inte är lika gnistrande som förra gången. I januari 2011 formligen strålade generalsekreteraren José Ángel Gurría när han presenterade en Sverigerapport i Rosenbad: ”Jag hoppas att vi antingen kan klona eller exportera herr Borg”, hojtade han.

Anders Borg, som klarat sig undan bäggedera, var med igår igen och tog emot nästa rapport. Det var däremot inte Gurría, utan OECD representerades av den något stramare vice chefsekonomen Jørgen Elmeskov. Denne kom inte med några nya idéer om att finansministern borde ta över världen, men han kallade svensk ekonomi en ”spektakulär framgångssaga” innan han satte i gång med sina diagram och reformförslag. Det var lite mindre passionerat som beröm – men förmodligen lättare för Borg att ta till sig.

Tack vare sund makroekonomi och 20 år av strukturreformer har vi ett bättre utgångsläge än många andra. OECD begär inga snabba stimulanser men säger att det finns utrymme för både penning- och finanspolitiska åtgärder om konjunkturen blir sämre.

Och riskerna? Det fortsätter att vara ett problem att ungdoms- och invandrargrupper har svårt att få jobb och etablera sig. Precis som förra gången uppmanar OECD till lägre ingångslöner och mindre tydliga fördelar för fast anställd personal jämfört med tillfällig.

På bostadssidan är det inte minst skulderna som spökar. Bostadspriserna har stigit kraftigt och hushållen är så högt belånade att prisfall kan få starkt negativa följder. Sänkt fastighetsskatt och goda avdragsmöjligheter eldar på: OECD vill att endera tas bort. Men sedan byggs det också för lite och rörligheten är för dålig, och rapporten formar sig till en välbehövlig fanfar för liberalisering: Gör det lättare att få bygglov! Skärp konkurrensen! Befria hyresmarknaden!

Bostadsfrågorna är på väg in i politikens centrum. Det är inte en dag för tidigt.