Anders Johnson har skrivit en liberal musikhistoria, Frihet är det bästa ting (Timbro). Jag kan se invändningarna staplas ungefär som när polisbilarna krockar med varandra i filmeposet Blues Brothers. Författaren är inte musikhistoriker. Inte ens musiker, om man undantar tiden vid tuban i en studentorkester. Och hur definierar han egentligen liberalism?
Kopplingen mellan liberala idéer och musik görs sällan. Anders Johnson har försökt avhjälpa den bristen. Boken är inget auktoritativt och heltäckande standardverk. Den läsare som förväntar sig något sådant blir säkert irriterad. Den som i stället ser boken som en samling uppslagsrika essäer blir sannolikt stimulerad.
Johnson lyfter fram de frihetsbejakande dragen hos Verdi, Stenhammar och många andra. Beethoven finns med, förstås. Han var inte folkpartist, men däremot tydligt inspirerad av frihetliga upplysningsidéer. På skrivbordet hade han ett citat av Kant: ”Den stjärnbeströdda himlen över mig och den
moraliska lagen inom mig.”
Johnson skildrar de miljöer där musiken kom till och sätter in verken i ett sammanhang som gör de politiska aspekterna tydliga. Varför har detta inte gjorts förr? Johnson själv har några förslag till svar. Många människor i kultursvängen har en bakgrund inom vänstern och kan inte ge ”en inkännande skildring av den liberala traditionen”. Dessutom finns det i Sverige ingen ”stark tradition av bildad borgerlighet som upprätthåller ett levande samtal om liberal kulturhistoria”. En annan förklaring kan förstås vara att ett försök att knyta samman musik och politik lätt blir lite krystat.
Dessbättre är Anders Johnson ingen vildögd ideolog som till varje pris vill pressa in en motsträvig verklighet i enkla mallar. Han lägger inte till rätta, han vidgar perspektiven. Han bidrar till ökad förståelse för musikens roll och villkor i skilda miljöer.
”Inget tonsättaröde är intressantare, när det gäller att illustrera villkoren under en totalitär regim, än Dimitrij Sjostakovitjs”, skriver
Anders Johnson. Sjostakovitj verkade i Sovjetunionen, hamnade i onåd, gjorde avbön, skrev musik till Stalins och kommunismens ära. I hur hög grad var han en kuvad undersåte, i vilken mån rebell i hjärtat? Johnson väljer att ta fasta på de vittnesmål som antyder att Sjostakovitj medvetet försökte utmana makten, i försåtliga former.
På den kompaktskiva som följer med boken finns 12 musikstycken. Sjostakovitj är representerad med den sista satsen i den femte symfonin. Den skrevs när han låg illa till; för att regimen skulle lugnas uppgavs att den var ”en sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik”. Men var det verkligen så? Johnson citerar Mstislav Rostropovitj, som berättar hur tonsättarens vänner uppfattade symfonin vid uruppförandet:
”De hade förstått det budskap som utgör femte symfonins undre fundament: budskapet om lidande, smärta och ensamhet: någon som har drabbats av inkvisitionens tortyr försöker le trots sina smärtor.”
Man skulle annars kunna argumentera för att Tahiti Trot var något av det mest
subversiva som Sjostakovitj skrev. Stycket är vad man med en teknisk term skulle kunna kalla en glad trudelutt. Glad konst var i och för sig något som uppmuntrades av Sovjetmakten; medborgaren fick gärna vara lycklig och nöjd. Men Tahiti Trot är en orkestrering av Tea For Two. Kan man tänka sig ett mer subtilt hån mot totalitarismen än detta inlån av en lättfärdig slagdänga från det dekadenta västerlandet?
