När Köpenhamns gator brann i förra veckan dök de vanliga förklaringarna upp, lika säkert som amen i kyrkan. Eftersom ungdomarna som slogs med polisen och vandaliserade i huvudsak var invandrare i andra generationen fick man höra förklaringar som etnisk diskriminering, rasism hos polisen och hopplöshet och bristande framtidsutsikter för unga invandrare.

Förstapriset för dåliga ursäkter går till Håkan Hydén, professor i rättssociologi i Lund, som sade: ”Att anlägga bränder är ett av de få uttrycksmedel som ungdomar kan använda för att visa sitt missnöje.”

Jag är inte ung, men invandrare. Visserligen bor jag i ett av världens mest toleranta länder, men om jag nu till äventyrs ändå känner att jag lever i hopplöshet i dagens Sverige, ska jag då kunna sätta eld på byggnader för att visa mitt missnöje och till på köpet mötas med förståelse? Vilken tanke!

En anledning till att upploppen i Danmark har fått så stor uppmärksamhet är att de äger rum i centrala Köpenhamn. Snarlika attacker här i Sverige, som har skett mot brandkåren nyligen, vid utryckningar i Södertälje vid tre tillfällen (14 och 1/1 samt 30/12) i Botkyrka (24/12) och i Salem (8/12), har inte rönt något större intresse ens i svenska medier. Ändå är det besläktade fenomen som det rör sig om.

En kärngrupp bakom upploppen i Köpenhamn är kriminella, halvkriminella eller allmänt vanartade yngre män – en del med intressen i haschhandeln, som har spridit sig ut i staden från Christiania – som under resans gång har fått sällskap av ännu yngre hangarounds. De begriper naturligtvis att det finns en helt annan politisk resonans för förklaringen ”Vi bränner och plundrar därför att vi är diskriminerade och för att vi vill bli respekterade” än i förklaringen ”Vi bränner och plundrar därför att vi inte vill att polisen ska visitera oss”.

I så måtto kan vi ändå tala om ”samhällets fel”. Ty delar av majoritetssamhällets elit i den akademiska världen, politiken och medierna i Europa, också i Sverige, har länge odlat och spridit myten att rasism och diskriminering är helt avgörande egenskaper hos våra samhällen. Den myten har i sin tur gett bränsle åt en offer- och förlorarkultur bland en del yngre män med invandrarbakgrund.

Ett återkommande resonemang är att utbildning och yrkeskarriär inte lönar sig för dem, eftersom de ändå är diskriminerade och utstötta. Detta samtidigt som välfärdsstaten har ställt försörjning i utsikt även för dem som inte vill arbeta. ”Samhället” gör det självvalda utanförskapet legitimt.

Anta att andra grupper av asociala yngre män, men denna gång av inhemsk etnisk bakgrund, skulle agera på liknande sätt och därefter skylla på att Sverige blivit allt för mångkulturellt och att man känner sig utanför; att deras attacker mot moskéer eller flyktingförläggningar beror på att de saknar framtidshopp. Skulle då etablerade akademiker visa respekt för detta pladder och till och med pladdra med? Ännu är vi inte där, men man kan frukta det värsta.

Om romantiserandet av våld en gång har fått fäste vet man aldrig var det slutar.