Han är inte ensam. Många superrika, och helt vanliga medelklassamerikaner skänker pengar till ändamål de själva finner lämpligt. Filantropin i USA är enorm: 250 miljarder dollar om året. Det ger näring till en rik flora av organisationer, civilsam- hället blomstrar. Och staten uppmuntrar detta genom skattereduktioner.

I Sverige förhåller det sig tvärtom. Staten tar gigantiska belopp i skatt av alla och envar och politikerna delar sedan ut dem som bidrag efter eget behag. Svenskens mentala utsikter har därmed krympt till att han utgår ifrån att det offentliga tar hand om allt. Privata donationer och fund- raising ingår helt enkelt inte i svenskens register, utan han låter arbets-givaren dra skatten på lönen och inte fundera så mycket mer på detta.

Synd. För att ta ansvar, genom att besluta om hur ens pengar ska användas, bemyndigar medborgare. Att göra vinst, eller ha en stor disponibel inkomst, och sedan investera en del av den på till exempel kultur och medier är något fint. Filantropi är en fin del av kapitalismen.

Och den stärker viktiga institutioner i vår demokrati. Det finns embryon: Dunckerska kulturhuset i Helsingborg, Crafoordska stiftelsen bygger forskning och undervisning i Lund, Robert Weils Proventus finansierar Judiska teatern i Stockholm och Ax:son Johnsonstiftelsen står bakom Axess Tele- vision. Min egen tidskrift, Neo, skulle heller inte kunna ges ut i in nuvarande form utan filantroper.

Frivilliga donationer från mecenater är lika mycket en del av marknadsekonomin som annons- och prenumerationsintäkter. Men de allra flesta svenskar väljer att inte skylta med sina pengar i sådana sammanhang (att köpa en flott bil verkar ligga närmare till hands) eller också väljer de att flytta utomlands av skatteskäl. De borde i stället uppmuntras att engagera sig i Sverige och dess framtid.

En av de viktigaste förändringar den borgerliga regeringen skulle kunna bidra till är att byta ut den socialistiska tankefiguren att staten ska stå för all grundforskning, kultur, idédebatt och kvalitets- journalistik. Gåvoskatten är förvisso borta, men det finns gott om andra skattelättnader som finansminister Anders Borg borde införa för att möjliggöra mer filantropi och därigenom mer entreprenörskap, kvalitet och pluralism.

I USA står personer – inte företag, som man skulle kunna tro – för den klart största delen av de privata donationerna. Och de märks överallt. I Golden Bridge Park står parkbänkar med plaketter med donatorns namn. På Stanforduniversitetets campus, där denna kolumn skrivs, märks privatfinansierade föreläsningslokaler och professurer. Längs vägen utåt kusten står skyltar med texten ”adopt a highway”. Och tomatkungen personifierar den amerikanska drömmen om att få en chans att lyckas, behålla frukterna av hårt arbete, och sedan få – och förväntas – bidra till att andra får sprida eller ta emot kultur och kunskap.