an har kostym och berättar entusiastiskt om sin senaste hobby – att göra surdegsbagels. De är nog fortfarande rätt få, men fler än jag lär känna en surdegsman, som Sanna Samuelsson kallar dem i senaste numret av Bang.
En del skulle kanske tolka trenden som en längtan efter något ursprungligt, som ett slags konsumtions- eller till och med civilisationskritik. Den bästa surdegen köps inte för pengar utan växer långsamt fram i ärvda baktråg.
Eller så är det bara ytterligare ett exempel på vårt ökade intresse för matens kvalitet, liksom den nystartade sajten dyraremat.nu. Namnet signalerar släktskap med kravmaskiner som jagvillhabostad.nu och planka.nu, och liknande tendenser finns, men främst tycks syftet vara att genom opinionsbildning få oss att äta bra mat, snarare än att ropa efter förbud och subventioner. Det är en sympatisk inställning som fler opinionsbildare borde anamma. De senaste åren har intresset för hälsosam mat ökat – utan den sockerskatt som några debattörer föreslog i påskas.
Men att vi ska sätta ett högre värde på bra mat innebär inte att den måste bli dyrare. Om bättre grödor, effektivare produktion och smartare logistik i livsmedelskedjan leder till lägre matpriser är det en positiv utveckling, både för magen och för miljön. Lägre tullar och mindre kostsamma subventioner kan sänka priserna ytterligare, utan att kvaliteten behöver bli lidande.
Kvalitetsmedvetandet måste nämligen inte springa ur ett avståndstagande från det moderna samhället. Tvärtom kan det lika väl ses som en produkt av det. Ett ökat ekonomiskt välstånd skapar förutsättningar för att lägga tid och pengar på hälsa, restaurangbesök och resande med ett ökat matintresse som följd. Och det ger fler möjlighet att prioritera kvalitet. Även om god mat inte behöver vara dyr. Butikens bakeoff-fralla kostar troligen mer än en hemlagad surdegsbagel.
