I dag samlas uppemot 600 centerpartister i Linköping för att ställa till med kommundagar. Stämningen inför detta evenemang kunde varit bättre. Opinionsmässigt är det idel motgångar och internt har man en dyster eftervalsanalys att hantera. Som grädde på moset verkar partisterna allt mer oense om vart partiet är på väg och vem som ska leda dem dit.
Maud Olofssons gav inte intrycket av samlande gestalt i sin debattartikel i DN igår. Snarare såg man en partiledare som försöker täppa till både förtroendeläckor och kritikermunnar samtidigt framför sig. Hennes förslag om elmarknadens priser har sina poänger, men det var mer ett svar på folkligt missnöje från en trängd minister än det var ett politiskt förslag från ett parti genom dess ledare.
Det är förvisso riktigt, som Olofsson skriver, att Centern har varit lite för allianslojal. Liksom KD har också C varit dåliga på att dra fördel av på sina framgångar, samtidigt som man har tvingats ge med sig på många punkter.
Hur man knappt ens får driva debatten om Las och dess turordningsregler utan att moderata ministrar slänger in stoppbollar är ett exempel. Hur Moderaterna plockade hem fler miljöpolitiska poäng än Centerpartiet under mandatperioden – trots att Alliansens miljöpolitik till betydande del är C-märkt – är ett annat. Att rut-avdraget har kommit att bli en reform som mer allmänt förknippas med Alliansen, trots att det var Centern som drev frågan in i manifestet inför valet 2006, är ett tredje. Och centerförslaget om sänkt restaurangmoms från den senaste valrörelsen förvisades till lådan som Anders Borg har döpt till ”ambitioner vid ekonomiskt utrymme”.
Kort sagt. Visst finns det områden där C har rätt att sura. Samtidigt finns det andra, där Allianskritiken bara framstår som ryggradslös. Att Olofsson slänger in några efterkloka passager om bristerna i sjukförsäkringsreformen är inte tecken på inomallianslig kaxighet, snarare tvärtom.
Reformen är faktiskt ett resultat av överenskommelser mellan alla Allianspartier, något som knappast kan bestridas. Och av den kritiska blick som nu skyltas syntes inte ett spår under reformarbetets gång.
Det är viktigt för samtliga borgerliga småpartier att inte bli för Allianslojala. Men när bör man framhärda i sin olikhet? När ska man gå i clinch med M? Mitt tips är – hellre i förhandlingslägena än i efterhand. Att vara ångerköpt efteråt imponerar föga.
Allra minst tror jag att det imponerar på medlemmar och partiaktiva. Maud Olofsson verkar nu försöka hålla partiet lugnt och köpa tid för att laborera med kronprinsar och kronprinsessor. Det är inget ovanligt partiledarbeteende, men kanske borde hon släppa den saken och låta partiet välja sådana självt?
Det gick ju faktiskt väldigt bra sist, när Olofsson själv valdes, menar jag.
