I söndagens SvD skrev jag om varför det behövs en luftförsvarsutredning innan beslut fattas om ett förmågelyft för flyget. Perspektivet måste vidgas till beväpning, luftvärn och stridsledning. Faran att komma till skott med ett dåligt beslutsunderlag illustrerades med den nya insatsorganisationens (IO2014) problem med rekrytering och ekonomi.

Försvarsminister Sten Tolgfors vill inte utreda och svarade på sin blogg med ett icke-svar. Han valde att i lyriska ordalag lägga ut texten om arbetet med IO2014.

I januari 2010 redovisade Tolgfors regeringens Inriktningsbeslut för stärkt försvarsförmåga. Ambitionen var att ”senast vid utgången av 2014 ska ... huvuddelen av insatsorganisationen (på cirka 50000 personer) vara tillgänglig inom några dagar. Tillgängligheten vid höjd beredskap ska dock inte för något förband överstiga en vecka.”

Möjligtvis är det Högkvarteret som avses med huvuddelen och då måste jag ge försvarsministern rätt. Annars är läget långt ifrån så problemfritt som i Tolgfors idyll. Rekryteringen av den fast anställda kontrakterade personalen har gått bra. Det är väsentligt tyngre att rekrytera tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS). Ett viktigt skäl är att nödvändig lagstiftning först kommer på plats till hösten 2012. Ett annat är lönen.

Och så var det förstås det där med avhoppen.

I det nya insatsförsvaret ska specialistofficerarna vara betydligt fler, men omgaloneringen av officerare och anställning av nyutbildade går inget vidare. På väldigt många håll går det inte alls. Samtidigt kvarstår problemet med för många dyrt fast anställda officerare på fel nivå.

Högkvarteret har enligt mina uppgifter budgeterat för lägre lönekostnader än vad som blir utfallet. Och ekonomin är gränssättande.

Vid sidan av att fylla förbanden med personal och material så återstår frågan om krigsförbandens operativa (o)förmåga 2014.