Det är en annan ton än i gängse näringslivsböcker. När Malin Sahlén skriver och Ekerlids förlag ger ut Ungdomsarbetslösheten – När ska muren rivas? får debatten lite mer personlighet. Dessutom, och det är avgörande, finns inget i Sahléns problemformulering eller analys som utgår från vänsterns premisser.

Det finns gott om borgerliga röster som tjusas av arbetarrörelsens smicker. Moderata arbetsmarknadsministrar har gärna instämt i LO:s avfärdande av företagens beskrivningar av besvärliga turordningsregler. Arbetsmarknadens insiders har omhuldats medan dess outsiders fått ett mer styvmoderligt bemötande. Under senare tid har dessutom företag utpekats som ansvariga att anställa snarare än som förutsättningen för att det finns jobb överhuvudtaget.

För att förstå dagens problematik med hög ungdomsarbetslöshet krävs en rimlig historieskrivning. Statens expansion med ökat skattetryck och allt trängre för fri företagsamhet som följd. Mellan år 1950 och 1995 ökade skattetrycket från 21 till 56 procent. Lönebildningen syftade till att slå ut lågproduktiva och enklare jobb för att nå en sammanpressad lönestruktur. På 1970- talet började man reglera anställningar och personalärenden med las och MBL.

Trots 1990-talets avregleringar och friare näringsliv återstår hinder som främst drabbar unga. Sahlén beskriver hur turordningsregler och relativt höga ingångslöner utgör barriärer och cementerar ungas utanförskap.

Och medan staten är rik och har goda finanser ser medborgarnas privata ekonomi sämre ut. Sparandet är lågt och det saknas kapital som behövs för att främja nyföretagande och entreprenörers initiativ.

Det behövs en halv miljon nya jobb för att Sverige ska hämta sig. Sådana satsas inte fram utan kommer där företagsamhet ges jordmån. Frågan är om den idén gror hos något av de politiska blocken?