Rädda Barnen har visat att barnfattigdomen, som först minskade kraftigt från 1997 till 2007, har ökat fram tills senaste mätningen för 2008. Sannolikt har den ökat också sedan dess.
Socialdemokraternas nya partiordförande Håkan Juholt försöker göra frågan till ett nytt slagträ i debatten. I sitt tal på partikongressen förklarade han att ”Barnfattigdomen hör hemma i Reinfeldts Sverige men inte i Socialdemokraternas Sverige”.
Professor Tapio Salonen, som författat den studie som Rädda Barnen stödjer sig på, har avfärdat Juholts resonemang. Salonen förklarar att dubbelt så många barn var fattiga under Göran Perssons regering 1997 jämfört med idag.
Jobbskatteavdraget i sig har, enligt statistik som Jan Ericson tagit fram genom riksdagens utredningstjänst, minskat barnfattigdomen. Förändrade ersättningsnivåer har ökat den. Vi vet inte hur regeringens politik överlag påverkat barnfattigdomen eftersom ingen räknat på det. En snabb blick på statistiken visar dock att den stora förändringen inte är politikens inriktning, eller ens finanskrisen, utan snarare flyktinginvandringen.
Fattigdomen bland barn med svensk bakgrund minskade mellan 2006 och 2008, från 6,3 till 5,4 procent, eller annorlunda uttryckt från 93000 till 78000 barn. Den procentuella barnfattigdomen minskade också marginellt bland dem med utländsk bakgrund, från 30,2 till 29,5 procent. Men antalet ökade, från 135000 till 142000.
Anledningen? Ja, nya flyktingar har ju kommit till Sverige.
Nyanlända flyktingar försörjs ofta genom socialbidrag (introduktionsersättning) den första tiden och räknas enligt Rädda Barnen därför till att leva i barnfattigdom.
Det stora problemet är inte att flyktingar lever på socialbidrag en tid, utan att de ofta har så svårt att ta sig ur beroendet. Det gäller också för många med svensk bakgrund som hamnar i bidragsberoende. Som framgår av IFAU:s rapport Fattigdom i folkhemmet kan långvarigt beroende av socialbidrag ”leda till en fattigdomsfälla”. Låga incitament till arbete, höga minimilöner och en rigid arbetsmarknad stänger in många i ett utanförskap från arbetsmarknaden.
En politik för minskad barnfattigdom måste rikta in sig på att underlätta för den som lever på socialbidrag att klättra ur beroendet, genom att främja jobbskapande och skapa tydligare incitament till arbete. Bättre lokalt företagsklimat har också visat sig vara kopplat till minskat utanförskap. Politiken bör bana väg för ökad levnadsstandard bland arbetande låginkomsttagare, exempelvis genom ytterligare jobbskatteavdrag eller hög ekonomisk tillväxt.
Kanske kan vi hoppas på en mera seriös diskussion om barnfattigdomen, gärna med en tydlig koppling till att den som lever på bidrag inte bara befinner sig i ekonomisk, utan också social fattigdom.
Nima Sanandaji är civilingenjör och VD vid Captus. sanandaji@gmail.com
