Det våras för tanten och gubben, är en tanke som börjat sprida sig i efterdyningarna av finanskrisen och EU-valet. ”Högkonjunktur för old people ”ropade DN (3/5) strax innan pensionärerna Alf Svensson och Marit Paulsen valdes in i EU-parlamentet. Piratpartiets unga väljare röstade på en man i 50-årsåldern, som kunde ha varit deras pappa.
Inte ens de unga verkar tro på ungdomen längre. 80- och 90-talets babyboomers kan inte konkurrera med 40-talisterna, som nu är i pensionsåldern. De dominerar ständigt sin tid.
Därför efterfrågas erfarenhet och mognad. Det finns ju så många äldre att fråga – och så många villrådiga unga som söker vägledning. Ung och cool tycks inte längre vara en vinnare.
Men så har det varit under de senaste årens ungdomskult, särskilt i Sverige. Föräldrar och lärare ville likna barnen och bli deras kamrater, utan att egentligen lyckas. De unga utvecklade en egen kultur när de vuxna abdikerade. Så uppstod något helt nytt i mänsklighetens historia: kompissamhället.
Det tragiska mordet på en 15-årig flicka i Stureby visar hur farlig kompiskulturen kan vara. Två 16-åringar misstänks ha planerat mordet via mejl och sms. Föräldrar och lärare visste ingenting.
”Jämnårigorientering” kallar Gordon Neufeld, klinisk psykolog från Kanada, fenomenet när en uppväxande generation formar sig själv, utan hjälp och stöd från vuxna. Dagens unga utsätts för så många separationer att de slutar lita på de vuxna; de knyter an till sina jämnåriga istället.
– Då påbörjar barnet en flykt bort från sårbarheten, sade Neufeld i ett föredrag i Stockholm (läs mer på haro.se). Många ögon tårades bland de cirka 130 åhörarna när han beskrev konsekvenserna av de ungas tårlöshet: jakten på häftiga, farliga upplevelser kompenserar bristen på närhet och ökar känslan av osårbarhet. Samtidigt ökar risken att bli sårad – av kompisar.
I sin bästsäljande bok Hold on to your kids – why parents need to matter more than peers (svensk översättning: Våga ta plats i ditt barns liv , Natur&Kultur, kommer i augusti) utvecklar Neufeld sina tankar om anknytningsbyn: vuxna måste våga bli alfahannar och alfahonor och försöka vinna de ungas hjärtan för att kunna påverka dem. Barn kan inte civilisera sig själva.
Då går det som i Flugornas herre, tänkte jag och undrade om boken läses i skolorna idag. Under min skoltid var den ett måste. Nu säljs den endast som ljudbok. Jag hoppas att många i sommar lyssnar på Sven Wollters uppläsning av nobelpristagaren William Goldnings klassiska rysare om hur tunn civilisationens fernissa är – särskilt hos barn.
Bokens skolpojkar, som efter en flygolycka hamnar på en paradisö, misslyckas i sina försök att bygga ett fungerande samhälle. De saknar vuxna/äldre som kan berätta hur mänskligheten gjort tidigare; de saknar kunskap, traditioner, erfarenhet. Det är denna kulturöverföring som går förlorad i ett ungdomligt kompissamhälle.
”Kultur /-/ är en inbjudan att vara med i ett större samhälle, att lämna tonårsgänget för att gå in i en värld där förfäder och deras bedrifter finns. /-/ en livsform där Mästaren är vägledare och auktoritet” skriver brittiske filosofen Roger Scruton i Kultur räknas (Atlantis).
Gammal är äldst.
