De senaste dagarna har jag fått inbjudningar till olika tv- och radioprogram för att kommentera det som hände i tisdags då SD lämnade Slottskyrkan efter en passus i biskop Eva Brunnes predikan. Genomgående tema i dessa program har varit ungefär ”predikar prästerna för mycket politik?”.

Genom åren har jag ganska ofta skrivit i just denna fråga: politiseringen av Svenska kyrkan.

I botten ligger att Svenska kyrkan var en statskyrka. Kyrkan var en del av statsapparaten. Ett politiskt instrument. På många sätt är det fortfarande så. En kyrka där politiker styr, inte kyrkfolk. Det är unikt i världen.

Denna politisering bär ett stort ansvar för Svenska kyrkans utarmning. Men det finns även en annan typ av politisering: att präster använder predikstolen för att vädra sina privata politiska åsikter. Och denna politisering kan vara både av ondo och av godo.

Det finns krafter i debatten som menar att religionen ska reduceras till ”en privatsak” utanför samhället. Mot denna bakgrund är det av godo när kyrkfolk lägger sig i samhälls- debatten. Det är viktigt att Bibelns budskap inte förpassas till något undangömt privatreligiöst hörn av tillvaron.

Några av vår tids mest älskade präster, jag tänker på Martin Luther King och Desmond Tutu, var kolossalt aktiva i politiska frågor. Det är till exempel både rätt och riktigt att i predikstolen kritisera främlingsfientlighet.

Men att driva politik från predikstolen kan också leda fel. Den samhällsengagerade prästen kan bli en trångsynt partipräst. Partiet och den politiska ideologin kan bli viktigare än Evangeliet. Jag tycker mig se sådant på en del håll.

För hundra år sedan såg många präster som sin uppgift att värna Kungen, Adeln och Godsägaren mot den röda faran. Idag är det nog snarare så att politiskt röda präster använder predikstolen för att värna det gamla socialdemokratiska samhällets institutioner, honnörsord och pelarhelgon.

Biskop Brunne är socialdemokrat. I måndags bevittnade hon en politisk demonstration där de röda fanorna smattrade och där kamp- sångerna dånade. Lars Ohly (som på valnatten hotade med utomparlamentariska metoder) talade, och det fanns ett markant inslag av aggressiva och militanta vänsterextremister i demonstrationen.

I sin predikan i Slottskyrkan stödde biskop Brunne sig på denna och liknande demonstrationer: ”I går kväll samlades många tusen människor för att… ropa ut sin avsky mot… rasism.” Där blev det vänsterpolitisering. Där – men ingen annanstans i hennes predikan – gick det fel.

Till sist. Brunne säger att det är hennes uppgift ”att tolka evangelium in i vår tid”. Utmärkt. Men vill hon ge andra präster, med annan politisk inriktning, möjlighet att på samma sätt – från predikstolen, i ämbetet – predika för kamp mot samkönade äktenskap och abort, också de brännande frågor ”i vår tid”?

Jag befarar att svaret är nej. Och just där ligger problemet. Bara viss politik anses okej.

Göran Skytte är författare och fri skribent. goran.skytte@telia.com