Idag ska Irans president Mahmoud Ahmadinejad besöka södra Libanon. Enligt tidningen Al-Quds al Arabi har han uttryckt önskemål om att besöka gränsen mot Israel för att kasta sten mot soldaterna på andra sidan.

Irans ledare, med sitt atomprogram puttrande där hemma, stående på höjderna i Hizbollahland, blickande lystet ut över det Israel han har sagt att han vill radera från världskartan. Mer uttalat kan ett outtalat hot inte bli.

Ett stenkast bort. Fast det är klart, det vore inte ett riskfritt stenkast. ”Armén bör skjuta honom”, säger en israelisk parlamentsledamot. ”Mänsklighetens historia hade sett annorlunda ut om en judisk soldat på något sätt lyckats skjuta Adolf Hitler 1939”.

När Ahmadinejad landade igår var vägen från flygplatsen in till Beirut kantad av jublande beundrare. Kärleken är ömsesidig.

Hizbollah är den islamiska repubiken Irans stora utrikespolitiska framgång. De militanta islamisterna i Hizbollah är numera inte bara en autonom stat i staten – de har kopplat grepp om staten, väl beskrivet i Magnus Norells Islamismens seger – från Libanon till Iran (Fri Tanke, 2009).

FN:s krav att avväpna Hizbollah backades upp med lika lite kraft som kraven idag på Iran att inte utveckla atomvapen.

Nu blir Ahmadinejads besök symbolen för ett stärkt shiamuslimskt självförtroende, ett långfinger mot omvärlden från en rörelse som insett att den är oberörbar. Som kommer undan med mord, bokstavligen. Att FN pekat ut Hizbollah som ansvarigt för mordet på Libanons förre premiärminister Rafiq Hariri rör dem inte i ryggen. De skyller på Israel, förstås.

Arabländerna runtom må ha uttryckt beundran för Hizbollahs väpnade kamp, men helt genuin är inte glädjen. Tvärtom. Sunnitiska statschefer bekämpar sina shiitiska minoriteter, och bävar inför tanken på ett kärnvapenbestyckat Iran.

Det är nog inte bara israeliska hökar som fantiserar om att han kastar den där stenen.