Han var ingen främling för rätten. När lokaltidningen för tre år sedan porträtterade honom hade han dömts 51 gånger för sammanlagt 320 olika brott.
Nu i september stod 50-åringen där igen. Han hade då suttit häktad misstänkt för rån, ett brott som dock slutligen bedömts vara snatteri och hot mot tjänsteman. Till detta lades två rattfyllerier och därtill hörande olovliga körningar.
Vilket för övrigt var bekanta brottsrubriker. Enligt Dala-Demokratens sammanställning av belastningsregistret har mannen hittills i livet gjort sig skyldig till åtminstone 23 rattfyllerier och 119 olovliga körningar.
Inför en sådan brottskatalog skulle nog många misströsta. Men inte det svenska rättsväsendet. Rätten fann, som DD:s oförtröttlige kriminalreporter Gubb Jan Stigson refererade, ”ett visst utrymme” att undvika fängelsestraff och istället åter släppa ut mannen i samhället. Under skyddstillsyn, och i förväntan att mannen genomgår drogavvänjning.
Under sina senaste månader på fri fot har dock 50-åringen inte riktigt levt upp till rättsväsendets förhoppningar. Tre veckor efter frisläppandet kom en första olovlig körning under narkotikarus. I måndags väcktes det fjärde åtalet mot mannen sedan domen i september – för två rattfyllerier, två olovliga körningar och för stöld av en tv-apparat – varför DD igår kunde berätta att mannen nu åtalats för olovlig körning för etthundrade gången sedan 1990. Vad säger man? Grattis?
Här kanske någon får intrycket att samhället inte riktigt säger ifrån. Men han kanske bättrar sig, bara han får en chans till. Vi kan ju alltid sätta ned foten vid, kanske, 400 brott. 500?
Häromdagen kom den årliga Nationella trygghetsundersökningen från Brottsförebyggande rådet. Den visade att ungefär var fjärde person mellan 16 och 79 utsätts för brott under ett normalt år.
Det lät högt, tänkte jag. Men sen kom jag på att min cykel ju blev stulen i somras. Det anmälde jag aldrig, eftersom jag kommit att betrakta cykelstöld mer som en naturlag än ett brott. Stöld är vardag.
Men när bestämdes att brott ska vara en del av vardagen? När började vi tycka att det är normalt att en fjärdedel av befolkningen drabbas av brott? Jag tror det var i samma stund som vi fastslog att 51 domar inte är hinder nog för en ny chans.
