Unge Bobby funderade på att söka till West Point och bli militär. Långt senare, 1987, när han skurit sig så illa i handen att artistkarriären hotades, tog han kontakt med en företagsmäklare. Tanken var att bli affärsman. Direktör Dylan.

Handen blev bra men han köpte några företag. Idag driver han ett café och ett gym. Han har gjort reklam för underkläder, en bank och iPod. På fritiden spelar han golf. I bakrutan på sin bil har han en dekal som lyder ”Världens bäste farfar”. Min svägerska bor granne med Dylan och säger att han är småborgerlig. Hon har lovat att bjuda in honom på kaffe när jag hälsar på. Jag tänker fråga varför han håller på Detroit i baseball.

På tal om idrott. År 1964 skrev Dylan låten Who Killed Davey Moore? om fjäderviktaren som dog efter att ha knockats av Sugar Ramos. Texten sågar proffsboxning. Resten av livet har Dylan dock visat ett genuint intresse för just boxning. Han boxas själv ibland och sägs ha en snärtig vänsterjabb. (När den går in retas han, enligt Paul Shaffer: How does it feel?)

Det får mig att tänka på det Dylan sade om varför han skrev sin mest pacifistiska sång, Masters of War: ”Tusentals människor ville att jag skulle skriva den.”

I höstas kom Working Man‘s Blues # 2, där Dylan sjunger om proletariatets svaga köpkraft och globaliseringens effekter på amerikanska löner. Raderna har fått de fans Dylan avskyr mest att åter försöka kedja fast honom vid talarstolen: protestsångaren är tillbaka och kräver höjd minimilön.

Vänsterns vilja till värdiga liv för hungriga och utsatta är en genuint tilltalande drivkraft. Från högern bör vi buga respektfullt – och förklara varför man tyvärr går vilse på vägen till målet.

Däremot finns det inget sympatiskt i vänsterns vilja att göra platt politik av konsten.

I en annan tid drev den attityden poeten Vladimir Majakovskij till att jaga sig en kula för hjärtat. Dylan kan andas friare i sitt land, men om något varit ett konsekvent inslag i den ombytlige bardens liv är det frustration inför – och med jämna mellanrum flykt ifrån – de politiskt medvetna fans som envisas med att kräva att han ska skriva propaganda.

Ett problem är att Dylan inte är vänstervriden. I en intervju berättar han om sin olust inför en vänster som, så angelägen att visa medkänsla, reducerar svarta individer till medlemmar av en utsatt grupp med särskild hudfärg. När han kritiserades för att tiga om Vietnamkriget sade han: ”Hur vet du att jag inte är för kriget?” I Palestinakonflikten står han på Israels sida. Feminismen tycks han betrakta som en kuriös modefluga. Han är motståndare till abort och accepterar dödsstraff.

Viktigare är att politiken, med Dylans ord, är en illusion. Allt viktigt händer utanför den. Innanför politiken kväver oss konformiteten, upphävs moralen, vrids Lagen till oigenkännlighet. Livets jämvikt skänks istället av traditionen, Gud, Bibeln och verkliga människor.

Att vänstern fortfarande försöker lägga beslag på Dylan är ideologiskt obegripligt och kan bara förklaras med att dess världsbild saknar fristäder från politiken.

Än värre är den konstnärliga och mänskliga inskränkning som en sådan tondövhet inbegriper. Människan är underligare än så, hennes värld konstigare. Jag tar vänsterns politisering av Dylan som en personlig förolämpning.