äget är ytterst ovisst inför dagens brittiska val, men överst på önskelistan står en tydlig konservativ majoritet i underhuset och David Cameron som ny premiärminister. Långt fler än britterna själva har skäl att önska sig en regering i London med ambition och förmåga att tackla det väldiga budgetunderskottet.

Efter 13 år vid makten är det mer än hög tid för Labours ledande kamrater att ta en rejäl paus och fundera över hur nytt partiet egentligen vill vara. Projektet New Labour började frihetligt och fräscht med Tony Blair på 1990-talet, men tyvärr kan man inte säga att det har åldrats med behag. Slösaktigt leverne, manipulativt ledarskap och maktfullkomlighet har förändrat partiets ansikte på ett sätt som leder tankarna till Dorian Grays porträtt.

Valrörelsen har tagit oväntade vägar. Det som skulle bli en tvekamp mellan titelförsvararen Brown och utmanaren Cameron har blivit ett trekejsarslag med Liberaldemokraternas Nick Clegg som outsider med medvind. Många väljare är djupt besvikna på sina förtroendevalda efter fjolårets skandal med fusk och felaktiga kostnadsersättningar i parlamentet och har god lust att ge de traditionella maktpartierna en minnesbeta.

Liberaldemokraterna står gärna till tjänst. Partiet sköt upp som en raket i mätningarna efter den första tv-sända partiledardebatten och har hållit sig kvar på oväntat hög nivå. Fast vad opinionssiffrorna är värda i valbåsen är det ingen som vet: Storbritannien är indelat i 650 valkretsar och Nick Cleggs namn finns bara på valsedeln i en enda av dem. Dessutom är det konservativa försprånget betydligt större än på riksnivå i de ”marginella” valkretsar där det är strid på kniven och valet i realiteten kommer att avgöras. Proteståsikter kan kännas bra och ha viss effekt, men människor vet att proteströster väldigt ofta blir detsamma som bortkastade röster i majoritetsval.

Man kan tycka att Cleggs genombrott som jämbördig rival till Brown och Cameron borde ha höjt kvaliteten i kampanjen. Liberaldemokraterna är inte fast i det eviga enviget mellan höger och vänster utan agerar från en obestämd plats i rummet. De borde kunna få upp nya viktiga frågor till debatt.

Men paradoxalt nog har Cleggs framgångar fått medierna att tappa intresset för sakfrågor och göra valkampanjen till förväxlingstragedi. I stället för att diskutera var staten ska spara för att kunna betala sina räkningar, har man spekulerat i vem som ska gå i säng med vem och till vilket politiskt pris. Kommentatorer och politiker har förväxlat sina egna intressen med nationens.

Camerons kampanj har inte blivit det triumftåg som en del konservativa hoppades på, men det är ändå han och hans parti som har potential att göra skillnad. De vägleds av en idé om att samhället är större än staten och att människan inte bara kan vara konsument och medarbetare utan också måste vara medmänniska och medborgare. De är väl medvetna om det ekonomiska grundproblemet – staten har fått svälla över alla bräddar – och är beredda att göra något åt det. Förhoppningsvis får de chansen att visa vad de går för, och förhoppningsvis tar de vara på den.