Det mest tragiska med bilderna på svältande barn från Afrikas horn är att vi alla har sett dem förut. Men ingen kontinent är av Gud eller naturen dömd till återkommande svält. Människan har orsakat det alldeles själv. Det är ingen slump att Somalia är särskilt hårt drabbat. Landet har slitits sönder fullständigt av makthungriga krigsherrar utan hänsyn till mänskligt lidande. Det är inte omöjligt att förbereda sig för återkommande torka, men dysfunktionella stater klarar det inte.
Katastrofer kan också spädas på av välvilliga givare. Journalisten Bengt Nilsson, som arbetat i en lång rad afrikanska länder, har pekat på hur hjälporganisationers propagerande för lägre matpriser faktiskt snarare bidrar till än motverkar problemen (Newsmill 19/7). Exempelvis Etiopiens befolkning består till 85 procent av bönder som tappar intäkter då priserna sjunker. Jordbrukare i länder som Kenya, Sudan och Uganda vill sälja mer, men låga matpriser gör ökad produktion olönsam. Inte minst EU:s gigantiska jordbruksstöd dumpar matpriserna och bidrar till att hålla afrikanska bönder på den bokstavliga svältgränsen.
Även andra goda avsikter kan ge upphov till problem. Långsiktigt biståndsgivande minskar efterfrågan och därmed också incitamenten för produktion att utvecklas i mottagarländerna. I det korta perspektivet är det naturligtvis fullkomligt nödvändigt att utifrån bidra med mat och mediciner till de miljoner människor som svävar i dödens gränsland. Men på lång sikt krävs istället grundläggande förändringar.
Ord som äganderätt och egendomsskydd kan låta byråkratiska, men i vissa delar av världen innebär de skillnaden mellan liv och död. Den företagare som riskerar att få sitt livsverk stulet av staten eller andra aktörer kommer aldrig att våga satsa. Ett tydligt exempel är Zimbabwes numera ogrästäckta åkrar. Innan Robert Mugabe konfiskerade jordbruken var landet känt som ”Afrikas kornbod”. I dag har den kvinna som föds där en förväntad livslängd på 34 år.
De svältande i Afrika är inte dömda att leva på den rika världens nåder. Ibland gör vi rentav mer skada än nytta. I det långa loppet kommer den egna kraften och de egna idéerna att ge långt mer än världsförbättrande västerlänningar kan lyckas med. Bara de svältande länderna själva kan förhindra framtida katastrofer.
