På torsdag landar regeringens förslag till ett svenskt godkännande av den nya EU-grundlagen på lagrådets bord. Remissinstansernas invändningar ger en fingervisning om att riksdagen kan få problem med att som planerat redan i höst klubba förslaget. Och det oberoende av det franska nejet i söndags. Skulle lagrådet dela Högsta domstolens, Regeringsrättens och Justitiekanslerns uppfattning att det är oklart om regeringsformen måste ändras för att Sverige ska kunna genomföra fördragets förslag om ytterligare maktöverlåtelse från riksdagen till Bryssel, får regeringen en grundlagsdiskussion på halsen. Visserligen meddelade en sammanbiten Göran Persson, när det franska folkets nej var ett faktum, att den svenska ratificeringsprocessen av EU:s nya konstitution ska fullföljas som om ingenting har hänt. Men sista ordet i den saken lär inte vara sagt.

Förutom att lagrådet kan rubba regeringens cirklar, behövs en ordentlig analys och diskussion om motiven bakom det massiva franska nejet. En entydig förklaring
till varför medborgarna i ett av EU:s grundarländer på detta sätt vänder unionen ryggen är nämligen svår att finna. Fast det hindrar naturligtvis inte den svenska vänstern, miljöpartiet och socialdemokraternas nejgeneral Sören Wibe att hyperventilera morgonluft. De upprepar nu i kör att ju mer fransmännen lärde sig om konstitutionen, desto mer avogt inställda blev de till den.
Nog för att det finns ett antal seriösa EU-skeptiker också i Frankrike som kan ha plöjt hela konstitutionsförslaget och ändå inte låtit sig imponeras över vare sig form eller innehåll. Men den stora majoritetens missnöje i söndags handlade alldeles säkert mer om andra saker, såsom den franska regeringens oförmåga att pressa ner arbetslösheten och en ängslan för att det stora men jämförelsevis fattiga Turkiet ska komma med i medlemskretsen. Då är de slut med EU-stödet till de franska bönderna, tror många.
För fransmännen tycks också den 50 år gamla visionen om fri rörlighet inte bara för människor, arbete och kapital utan också för tjänster väga lätt mot skräckvisionen att polska rörmokare skulle ta levebrödet från sina franska kolleger ifall det så omtalade tjänstedirektivet, Frankensteins monster kallat, genomförs.

Europatanken har det alltså rejält motigt i dagar som dessa. Desto viktigare att vi som tror på ett starkt och dynamiskt EU där allt fler medlemsstater tas in i gemenskapen, inte börjar misströsta utan tar folkomröstningen i Frankrike för vad den är: ett allvarligt men tillfälligt bakslag för en historisk, politisk och ekonomisk integrationsprocess som hittills har uppnått oerhört mycket, men där mycket återstår att göra.
Det finns inget realistiskt alternativ till EU om vi vill trygga freden i hela Europa, om vi vill ha fasta regler för handeln som inte gynnar stora länder på de mindre nationernas bekostnad, och om vi vill hantera internationaliseringens utmaningar mot den traditionella nationalstaten i vår del av världen.

Just nu tar den europeiska integrationen en paus. Men Sverige hör ihop med Europa, på
samma sätt som Frankrike och alla de andra av unionens medlemsstater gör det. Den saken förändras inte av en eller annan negativ folkomröstning om förslaget till nytt grundfördrag. Tekniskt och juridiskt är det inga större problem för EU att fungera med det nuvarande Nicefördraget som grund, men de politiska svallvågorna från det franska misslyckandet kommer att skölja över Europas stränder ett bra tag framöver. Under tiden bör inte bara EU-kritikerna i vänstern och miljöpartiet utan även den borgerliga Alliansen och socialdemokraterna engagera sig i den Europadebatt som äntligen har kommit igång.