Jag ser Youtubeklippet med den döende Neda om och om. Först gråtande, sen börjar jag leta versioner och jämföra information. Med internets obevekliga vana för konspirationsteori och cynism ifrågasätter en del kommentarer videons äkthet. Varför rinner hennes blod så? Vad är det hon håller i sin vänstra hand? Så småningom dyker det upp mer information på Twitter. Neda, flickan som alltså har blivit symbolen för folkets uppror mot förtrycket i Iran, får så småningom ett för- och ett efternamn. Född 1982, studerade filosofi, repeterar alla grönmålade profilbilder på Twitter (grönt för att stödja upproret) med användarkonton stationerade i Teheran (för att förvirra regimens nätjakt på upprorsmakare).
Huruvida det där med att ändra sin position till Iran verkligen skulle göra nytta kan man tveka om. Säkerhetstjänster brukar vara mer raffinerade än så. Men visst, kanske. Om inte annat så tjänar gesten som en fingervisning. Regimen får veta att den har omvärldens ögon på sig. Demonstranterna och aktivisterna får känna omvärldens stöd och engagemang.
Gesten är dock inte bara positiv. Regimen sparkar nu ut och arresterar allt fler journalister. Medierna är snart hänvisade till internet som enda källa de också. Att scanna av nätets alla informationsflöden kan bli minst sagt förvirrande. Vem eller vilka rapporterar inifrån?
En helikopter som påstås sprida någon sorts kemikalier över demonstranterna visar sig senare vara en gammal bild på en tjeckisk helikopter. Hur många gånger blev bilden re-tweetad innan den avslöjades som falsk? ( Re-tweet = att repetera ett meddelande för att ge det större spridning.)
Spelar det någon roll? Tja. Svaret är inte glasklart.
I Sydsvenskan (21/7) ifrågasätter regissören Farnaz Arbabi mediernas källkritik. Hon, liksom många andra, vadar i nätets flöden och kompletterar med upprivande meddelanden från nära och kära som upplever skeendena i Iran på eget skinn. När hon slutligen slår på tv:n på kvällen är det med hunger. Då vill hon ha rykten bekräftade eller motsagda, hon vill ha dagens brottstycken sammanställda i en helhet. Istället får hon en frustrerande kort och torftig dekokt av saker som hon redan sett, hört och läst. Hon skriver:
”När det gäller källor som Twitter, där människor skriver under pseudonym (...) så ställs den konventionella journalistiken inför ett problem. Källhänvisning, objektivitet, autencitet blir begrepp som måste omdefinieras. Värdet av dessa ord måste vägas mot vikten av informationsspridning. Att källor inte kan verifieras betyder inte att de inte går att använda.”
Visst går de att använda, men de gamla och de nya medierna gör ändå bäst i att samverka på ungefär det symbiotiska sätt de gör nu. Nya medier är kvicka, gamla lite trögare, men man är faktiskt beroende av varandras kvaliteter. Till exempel: ryktena på Twitter framhålls ofta som rykten fram tills dess att en länk till, säg, BBC finns. Då ändras ryktets status till bekräftat. Det finns all anledning för traditionella medier att värna denna kvalitetsstämpel. Den är i längden bra för alla inblandade.
Och Neda? Tja, kanske heter hon inte Neda, vem vet? Men hennes namn betyder röst eller rop och hennes öde har givit upproret kropp på nätet. Då spelar det liten roll hur blodet rinner. Det människor ser och vet är att det rinner – och på långt fler än på flickan Neda.
