En gång skulle Sverige bli nytt, göras om i grunden. Inte minst på utbildningens område fick ett tänkande som då uppfattades som modernt och progressivt stort genomslag, eftersom det var där man ansåg att samhället började. Det gamla så kallade parallellsystemet monterades ned och i början av 1960-talet kom enhetsskolan, och den kom för att stanna.
Idén var att hålla samman de unga inom en gemensam utbildning. Men det var inte kunskaperna som stod i centrum. Det var istället de sociala inslagen: träningen av den växande människan och främjandet av hennes lycka och personliga utveckling.
Som Göran Hägg skriver i boken Välfärdsåren (Wahlström & Widstrand, 2005) hamnade konventionell undervisning i den nya svenska skolan helt medvetet i bakgrunden.
Varifrån kom denna utbildningsideologi? Visst ingick enhetsskolan och de svenska idéerna i en internationell trend. Men särskilt ett land kom att bli förebild för Sverige. Det landet var DDR.
Ramverk och metodik studerades genom resor till Östtyskland för höga socialdemokrater, som till exempel den inflytelserike skolpolitikern Stellan Arvidson, och tjänstemän på Skolöverstyrelsen. Resor som nyligen har beskrivits i forskaren Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi: Relationer Sverige-DDR 1949–1990 (Carlssons, 2009).
Det som man tog intryck av har efter Murens fall upphört i Tyskland men verkar till stora delar leva kvar i Sverige, vilket uppenbaras för mig under ett märkligt möte i den tidigare östtyska staden Dresden.
”Sverige var ett pragmatiskt land, ni sökte efter ett riktigt bra skolsystem och ett sådant hade vi. Ett riktigt bra system.”
Det är Cornelia Falken som talar. Hon är utbildningspolitisk taleskvinna för Die Linke, det östtyska socialistpartiet SED:s moderna arvtagare, i delstaten Sachsen. I över trettio år var hon verksam som lärare på flera olika nivåer i DDR.
Falken berättar stolt om den östtyska skolan, som hon säger sig sakna. Där handlade det, precis som i Sverige, om att skapa jordmån för ”gemenskap, solidaritet, social kompetens och personlig utveckling”. ”Det lyckliga livet”, som hon spontant säger, var även DDR-systemets huvudfokus.
Traditionell kunskapsförmedling stod inte högt i kurs i Östtyskland. Barn, påpekar Falken, lär sig mycket mer av varandra i grupp eller genom ”fritt valt arbete” än av en lärare stående framför katedern.
När den gamla DDR-läraren pratar låter det nästan ord för ord som hur vi i Sverige fortfarande (till exempel i läroplanen) resonerar om skolans sociala uppgift och vilket slags pedagogik som ska användas, även om det värsta lärdomsföraktet har försvunnit nu. Falken nickar och ler förtjust när jag påpekar detta. Det är utmärkt att Sverige håller fast vid de gamla idéerna.
Att vi tycks ha anammat åtskilligt från Östtysklands utbildningssystem erbjuder inte bara en förklarande bakgrund till varför Sverige politiskt hade svårt att hålla avståndet till SED-diktaturen. Landet som var med och gav oss vår moderna skola kunde inte enbart vara dåligt.
Man undrar dessutom om det också kan bidra till att förklara de kunskapsmässiga problem vi ser i klassrummen idag. Hursomhelst kan det nog vara värt att fundera över varför Tyskland har valt bort DDR-skolan.
