Italien går nu i väntan på att den 62:a regeringen sedan 1945 ska bildas. Att det skulle gå åt pipan också för premiärminister Romano Prodi var inte oväntat. Kombinationen av en niopartikoalition och en lövtunn majoritet (bara ett mandat i senaten) kunde egentligen bara sluta på ett sätt – med att den föll i förtid. Samma sak hände Prodi 1998, men den här gången fick han bara sitta nio månader.

Prodi tjurar, men oppositionsledaren Silvio Berlusconi stortrivs med att ärkerivalen petas ned från taburetten. Nyval, nyval skanderas det (med regeringens fallande popularitet som bakgrund). Och det är en tänkbar utgång. Men det är också möjligt att Prodi gör come back eller att en expertregering bildas under ledning av någon företrädare för Prodis olivkoalition.

Inget av alternativen ger dock hopp om en stabil majoritet med kraft att ta itu med de allvarliga ekonomisk-politiska problem som Italien brottas med.

Krisen utlöstes sedan Prodi inte fullt ut fick stöd för regeringens utrikespolitik av den egna majoriteten, men egentligen är den en repris av den svarta fars som gång på gång spelas upp. En systemkris. Det är parlamentarism när den är som sämst. Det är för lätt för småpartier att hävda sig och för svårt att bilda starka majoritetsregeringar. Man kan lockas av majoritetsval i enmansvalkretsar (som i Storbritannien) som alternativ. Men det skapar en annan sorts orättvisa; stora grupper blir inte representerade.

Trots att Berlusconi (som man förvisso också kan ha andra synpunkter på) gjorde den närmast unika prestationen att sitta hela den senaste mandatperioden ut, led han av samma problem som fällde Prodi.

Porösa majoriteter har begränsat det politiska handlingsutrymmet för nödvändiga reformer och bäddat för en annan sorts intressepolitik. Det har inneburit att Italiens två ledande politiker – som vill framställa sig som varandras politiska motsatser men för det mesta befinner sig i samma breda mittfält som majoriteten av väljarna – hamnar i klorna på ytterkantspartier.

Politik på italienska finns förstås också på andra håll. Från Polen till Israel. Resultatet är inte lysande. Det går också att hitta mer näraliggande exempel. Göran Perssons beroende av miljöpartiet och vänsterpartiet är ett. Vi vet hur det gick.

I sakpolitiken är klyftan mellan Oliv- trädet och Forza Italia inte större än att det borde vara möjligt att komma överens om ett gemensamt reformprogram. Det skulle sopa banan med det inflytande som småpartier till höger och vänster nu har. Det handlar om förändringstvång, men också om förmåga att höja sig över partipolitikens trivia till viljan att ta ansvar. Som kristdemokrater och socialdemokrater gjorde i Tyskland förra året ­– efter en stenhård valrörelse.

En förutsättning för att ett liknande under ska inträffa i Italien är dock att stridstupparna Berlusconi och Prodi träder tillbaka till förmån för politiker som inte sitter fast i den personliga animositetens skyttegravar. Allt i väntan på en konstitution som är mindre ”italiensk”.