Det råder adventsfrid i Utbildningsdepartementets statsrådskorridor, där allvarliga ministerporträtt i svartvitt betraktar besökaren, men det är full fart på Jan Björklund. Jag har knappat hunnit sätta mig i soffan på hans rum och sträcka mig efter en pepparkaka innan han fyrar av:
– Det är väldigt bra om idédebatten tar fart. Den behövs. Vi har vunnit valet och har en framgångsrik krishantering bakom oss och risken är påtaglig för att det ger en mätt attityd. Sverige kommer väl ut ur krisen jämfört med många andra länder, och då kan det lätt sprida sig en känsla hos oss av att ingenting nytt egentligen behöver göras.
Men om vi lutar oss tillbaka kan vi snabbt bli förbisprungna. Krisländerna i Europa, som måste reformera, kommer tillbaka i mycket bättre skick om några år, och så har vi Kina och Indien!
Men valet handlade väl mest om vad som varit?
Visst var det så. Valrörelsen och valresultatet blev en utvärdering av regeringens krishantering, och det hade vi ingenting emot. Men när vi nu successivt lägger krisen bakom oss blir uppgiften att blicka framåt, och när jag försöker titta 10-15 år in i framtiden ser jag en rad tunga frågor som har i ordets bästa mening liberala svar. Det handlar i hög grad om hur vi möter alla de krav som globaliseringen ställer på oss. Det behövs nytänk om hur vi organiserar vårt samhälle och vår ekonomi och vilka värderingar som ligger till grund för en ny politik.
Och hur ska vi möta globaliseringen?
Jag ser ett behov av tre stora perspektivskiften.
Vi behöver gå från fördelning till tillväxt. Fördelningsfrågan har haft ett enormt starkt grepp om svensk politik och det gäller alltjämt även med vår egen regering. Självklart ska vi bry oss om fördelningsfrågor även i framtiden, men de kan inte dominera som hittills. Vi behöver gå från en kollektiv syn till en mer individuell, och vi behöver mindre av ett nationellt och mer av ett internationellt sätt att organisera oss och se på världen. Vi behöver förskjuta vårt tankefokus.
Vem tänker du på när du säger ”vi” och ”vårt”?
Jag syftar på Sverige. Det handlar förstås inte bara om politiken, men i politiken blir det borgerligheten som får ta täten. Det här uppbrottet är ännu smärtsammare för Socialdemokraterna och de kommer näppeligen att ta initiativet.
Vad får perspektivskiftena för följder i form av praktisk politik?
I en öppen värld handlar det väldigt mycket om att kunna erbjuda en attraktiv miljö. Vi måste se till att det är lockande för talangfulla personer att flytta till Sverige, och att villkoren är bra för att satsa riskkapital och driva företag. Sverige måste bli ett land där man hellre bekämpar fattigdom än rikedom, och dit är det en bit kvar. Det finns misstänksamhet mot framgång även långt in i borgerligheten.
Mer konkret handlar det om kunskapspolitiken, där skolor och universitet har en utomordentligt viktig roll, och om bättre skatte- och innovationspolitik för ett gynnsamt företagsklimat.
Idag är utbildningspremien väldigt låg. Man har inte mycket för att man går långa krävande utbildningar. Det krävs flera sorters åtgärder för att ändra på det. Jag tror att löneskillnaderna måste öka. Då talar jag inte om storföretagschefer som redan har skyhöga löner utan om bättre betalt för människor som studerar i fyra-fem år på högskolan; det är inte rimligt att det inte alls syns i lönekuverten. Men det handlar också om sänkt inkomstskatt på lite högre löner.
Avskaffad värnskatt räcker inte. På sikt måste marginalskatterna ned mer än så.
Vad behöver man göra för företagsklimatet?
Jag har just haft skäl att studera läkemedelsbranschen och inte minst ägandet där. Det sägs ofta att det inte spelar någon roll om företag har svenska ägare eller inte, men jag tycker att det verkar vara ett alldeles för teoretiskt synsätt. I verkligheten spelar det stor roll att ägandet i företag som Astra, Pharmacia och Kabi har flyttat ut. Det går en tid och sedan följer forskningen efter. Vi behöver en huvudkontorspolitik, som gör det attraktivt även för stora företag att ha sin bas i Sverige. Ett minimikrav är att reglerna inte missgynnar svenska ägare.
Globaliseringsrådet tog upp den här frågan och, ja, enligt mig kan inte bara de här punkterna utan varenda punkt i rådets slutrapport genomföras omedelbart. I själva verket är jag övertygad om att vi behöver gå längre än vad rådet föreslog.
Du beskriver den framtida politiken i termer av nödvändighet, men bejakar du den också? Är det här vad du vill?
Absolut. Tillväxt, individualism, internationalism: det är värden som jag känner starkt för. I mångt och mycket är jag ju i politiken just för att försvara och driva dem.
Jag tror det är nödvändigt med ökad lönespridning, men jag tycker också att det är rättvist. Det är rätt och riktigt att den som lägger ned mycket tid och tar kostnader för en lång utbildning också kan få en belöning. Det är rimligt att den som tar risker och startar företag kan tjäna bra med pengar ifall satsningen lyckas.
Borgerligheten har slarvat med debatten om rättvisa och ofta vikt ned sig, men så ska vi inte fortsätta.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
