Vissa frågor som vi nöter våra tungor att debattera om och om igen har en lustig dimension av att egentligen kännas förutbestämda. Vi diskuterar las hela tiden och om och om igen, men egentligen vet vi att förr eller senare kommer de nödvändiga förändringarna att ske. Allt pratande är bara en smärtsam förlossning. Ont när knoppar brister, livets tvekan och allt det där... Samma känsla får jag gång på gång när jag hör Jan Edling berätta om sin nya bok Agenda för Sverige (Ekerlids). Så mycket av det han säger är självklart riktigt. Det gäller bara att sluta tveka och bråka.
Det var smått sensationellt, tillfället då Edling lämnade sin tjänst på LO i protest mot att organisationen plötsligt inte ville publicera hans skrift om arbetslöshet, de omfattande förtidspensioneringarna och sjukskrivningarna. Till saken hör att LO hade publicerat dessa tankar förut. Men det var innan Moderaterna blev Nya moderaterna. Och framför allt – det var inte när valrörelsen 2006 stod för dörren och gjorde det omöjligt för LO att publicera skrifter som gav borgerligheten ammunition. Att Edling hade rätt i sina slutsatser var tydligen av sekundär betydelse. Edling gjorde det enda rätta och lämnade LO. Han tog sina idéer med sig och fortsatte fundera på Sveriges framtid på Vinnova.
Det har förstås en särskild tjusning, att det är en före detta LO-utredare som förespråkar reformer som denna ledarsida kan ansluta sig till. Känslan av det är just lösningar med en förutbestämd nödvändighet förstärks.
Edling tar avstamp i de strukturomvandlingskriser som Sverige redan har sett och försöker dra lärdomar av gamla fel. På frågan om hur han tycker att regeringen har hanterat fordonskrisen svarar han att han tycker att Maud Olofsson har skött det bra. ”Det brukar jag säga till alla.”
Dessa vänliga ord till trots är det inte bara rosor åt regeringen. Edling är tydlig med att varken rödgröna arbetsmarknadsåtgärder eller regeringens sjukförsäkringsreformer banar väg till fler jobb. (Däremot gillar han rut-, rot- samt jobbskatteavdraget.)
Nej, det som krävs är en ”innovationspolitik”. Ordvalet är ett avsiktligt fjärmande från näringspolitiken, som av tradition utelämnar skattepolitiken. Det kan man inte, menar Edling. Tvärtom vore det välgörande om samtliga partier kunde enas om att förmögenhetsskatten inte ska återinföras och att ytterligare verktyg skapades för att få de rikedomar som finns i landet att jobba bättre. Hellre uppskjuten skatt för privat kapital som satsas på innovativa företag, resonerar Edling. Han vill även ge skatteincitament för att främja forskning och utveckling – inte minst i små- och medelstora företag – och framhåller livslångt lärande som något som måste bli mer än prat.
Edling för även fram förslaget att slå ihop sjukförsäkring, förtidspension och arbetslöshetsförsäkring till en allmän, obligatorisk arbetslivsförsäkring med en offentlig administration. Också detta är en sån där reform som verkar allt mindre otrolig. Åtminstone att döma av hur den ständigt dyker upp i olika skepnader och namn. Det lär dock dröja en bra stund till. Här finns lite att prata om. Innovationspolitiken för företagande och jobb har vi däremot väntat länge nog på.
